Sound of Mark VG

Sound of Mark 5-

Var: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

När: 25/8 2013

Betyg: VG

I Sound of Mark är verkligen Mark Levengood i sitt esse. I en och en halv timme får han göra det han gör allra bäst, nämligen att berätta. Hans berättelse tar oss med på en resa i tid och rum genom ett otal anekdokter från sitt eget liv med avstamp i hur han som fjorton åring blev totalt förälskad i musikalfilmen Sound of Musik, därav titeln. Sedan tar han med oss i publiken på en fantastisk resa från Helsingfors gråa förorter via Saltsburgs berg till en liten erotikbutik i Mariehamn och allt blir bara så där otroligt fantastiskt som det kan bli när sveriges bästa berättarfarbror är i farten. Jag älskade Mark som berättaren i Peter Pan och  Wendy och jag älskar honom  i samma typ av roll i denna lilla pärla. Vill man skratta gå och se denna underbara pjäs!

Det enda lilla minuset är väl att Stasteaterns stora scen kanske känns lite i största laget för vad som i praktiken är en enmans show och för min del hade denna med fördel fått flyttat till Klara scenen eller Lilla Scenen där man kan ännu lättare kan skapa en intimitet med publiken som denna show kräver. Men annars finns det inget eller lite att förbättra och den rekomenderas varmt till alla som vill skratta gott.

Diggiloo G

Diggiloo

Var: Hagaparken, Solna
Vad: Konsert
När: 17/8
Betyg: G
Artister: David Lindgren, Charlotte Perrelli, Jessica Andersson, Per Andersson, Linda Pritchard, Magnus Johansson, Claes "Clabbe" af Geijerstam, E-type, Lotta Engberg, Mojje, Andreas Weise.

Diggiloo är ett fall där jag gärna skulle vilja ge ett mycket högre betyg, mycket tack vare att underbare David Lindgren är med i den månghövdade och välrenomerade artistskaran och att det är en speciell känsla att få sitta i samma publik som självaste Arne Weise men ändå känns själva storleken av evenemanget mer som en underhållningsindustrin än som en supertrevlig konsert, trots att jag satt och njöt av den underbara augustikvällen i Hagaparkens fantastiska omgivningar. Anledningen till detta är att det är svårt att få ett riktigt grepp om ett evenemang som vill vara så mycket att det faller på eget grepp och blir hälften av vad det kunde ha varit. Man får känslan av att Diggiloo vill vara en scenshow, en marknad (med tillhörande dyra priser), en nöjespark, en dansbana och en sommareasturang men allt detta utspritt över ett jätteområde gör att det varken blir hackat eller malet. Underbare Clabbe får tex väldigt liten publik under stora delar av sitt för DJande för att många av publiken är för långt borta för att ta del av det, och de som vill lyssna på honom missar dansbanan och Salvekvickshowen i andra ändan av området som jag själv gjorde, det blir helt enkelt för mycket av det goda i mina ögon. Sedan tror jag att många med mig saknade en ordentlig artistsignering/meeting and greeting event efteråt, jag märkte rentav ett par av deltagarna som blev ruskigt besvikna över att inte få träffa sina idoler och det känns tråkigt när många av artisterna säkert inte hade något emot att träffa sina fans efteråt. All heders till David Lindgren som hade en särskild signering i pausen, vilket många av hans fans säkert är tacksama för. Nu förstår jag om det är svårt att ordna signeringar med alla artister eftersom det är så mycket folk, och det känns ibland som att det är just det som drar ner slutbetyget i en övrigt fantastisk show där alla gör sitt bästa. Min känsla efteråt är att detta hade mått bra av att skalas ner lite, både vad gäller storleken på området, publiken och det stora antalet saker man vill klämma in i detta koncept.

Kort sagt: En jättebra föreställning med en stor samling av sveriges artistelit, men ändå gapar man över lite för mycket och förlorar därigenom lite av själen i evenemanget. Dock klart sevärt för de som gillar sommarkonserter och har råd att betala entrén.

Stulna Juveler VG

Stulna Juveler 4+

Var: Stockholms stadsteater

När: 16/8 2013 (Premiär)

Betyg: VG

Stulna Juveler är en Kristina Lugn pjäs och jag antar att den ursprungligen spelades med denna legendar i huvudrollen (Majvor Lysen-Axen, nu spelad av Gunilla Röör) eftersom början av pjäsen fokuserar väldigt mycket på henne och hennes relation med Rune Nylander (Strålande spelad av Lennart Jähkel) även om Rune mer och mer tar plats som huvudperson efterhand som pjäsen fortgår, vilket faktiskt är en förbättring eftersom början är väldigt seg med en enormt lång och nästan sövande monolog från Majvors sida, en monolog som jag faktiskt inte kommer ihåg så mycket mer om än att hon tydligen var nyförälskad i Rune, och detta tog tio minuter eller mer att säga. Efter denna monolog (som skulle må bra av att skäras ner lite) tar pjäsen fart på allvar och blir riktigt underhållande och mycket rolig. Extra minnesvärda är de ekvivoka sexskildringarna mellan Rune och hans kvinnliga älskarinnor/patienter vilket ger en helt ny innebörd åt begreppet blomsterspråk. En minnesvärd prestation gör också Sandra Redlaff (Jennyanydots i Kristianstad Cats) som dottern Signelill som tillsammans med Hanna Roth är praktikanter utlånade från teaterhögskolan i Malmö. Sandra ser jag gärna mer av i framtiden.

Hade det inte varit för den sega inledningen så hade denna pärla om mänskliga relationer gott kunnat få ett betydligt högre betyg och jag önskar att Majvor som i övrigt är utmärkt spelad inte hade varit fullt så pratglad inledningsvis. Men denna sega inledning till trots är pjäsen väl värd att se både för den som vill skratta gott och för den som vill få en inblick i det mänskliga psykets innersta väsen.