Donna Juanita

Donna Juanita

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 26/9 2016 (Första publikrep)

Donna Juanita, syster till Don Juan – Donna Juanita, Spader Madame.

Efter att ha varit mindre nöjd med förra årets Cabaret var det skönt att se Kulturhuset Stadsteatern drämma till med en riktigt bra nyskriven musikal av bästa märke som ger allt man vill ha av Hasse och Tages stora låtskatt och lite till utom möjligen titelsången Donna Juanita.

För det är trots allt denna sång som ger denna musikal sin berättelse när Anita/Donna Juanita (Gina Dirawi) flyr landsorten och den instängda svärmorsdrömmen i landsbygdsorten Kramfors för ett liv i sus och dus tillsammans med sin beläste bror Dan (Robin Keller). Under denna flykt undan det gråa vardagslivet möter de en mängd karaktärer vars liv Donna Juanita obönhörligt påverkar. Det är allt från brevbäraren Janne Lindeman (Fredrik Lycke) till Fader Pius (Sven Ahlström) som dras med i Juanitas ständiga jakt på karlar att belägra.

För det är just denna ”Don Juanska” jakt på nya erövringar som driver denna komedi framåt så som den återberättas av den äldre Donna Juanita (Claire Wikholm) som i sin ensamhet på ålderns höst betraktar livets förgänglighet.

Under resans gång får vi höra mängder av Hasse och Tages bästa och mest minnesvärlda sånger och det är allt från Stetsonhatt till Man undrar om barna får sig ett glas öl och precis som sig bör i en bra musikal platsar de allt som oftast in perfekt i berättelsen – Även om det stundtals finns en och annan låt som man kanske kan fundera över behövs där och då eller om dess frånvaro kan korta ner den nu ganska långa musikalen några minuter.

Men trots denna långa längd känns det för undertecknad som att tiden flyger iväg och det är alltid ett tecken på en riktigt bra musikal. Så jag rekomenderar alla som har ett nostalgiskt förhållande till Hasse och Tages många låtpärlor att gå och se denna – Ni kommer inte att bli besvikna!

Svenska Amerika Linjen

Svenska Amerika Linjen

Var: Södra Teatern, Stockholm (Riksteaterturné)

När: 25/9 2016

Och i väster blinkar Vinga fyr – Dans på Brännö brygga

Mattias Enn får god hjälp av Carina E Nilsson vid pianot när han berättar och sjunger historien om svenska amerika linjen och dess verksamhet under en stor del av 1900 talet. De vitmålade fartygen bildar fond mot ett samhälle i förändring och skildrar en epok som för länge sedan har gått i graven.

Man får höra många skrönor  om livet till lands och sjöss men mest minnesvärda och det som ger färg och liv åt berättelsen är ändå de många sångerna av vilka ”Du är välkommen till Göteborg”, Hemma (ur Kristina från Duvemåla) och Den vredgade sjömanshustrun är mina favoriter.

Historien är väl sammanhållen och Mattias Enns förmåga att vara många olika karaktärer, alltifrån blåblodiga miljonärskor till hunsade servitörer ger mig intrycket av att vara på en fullfjärdrad musikal med stor ensemble trots att detta i grunden är en ”enmansshow”. Det om något är ett tecken på en stor underhållare som vet hur man ska berätta en bra historia.

Men det är ändå för sångerna man bör gå och se denna berättelse och jag tror mycket blir bättre om man har ett visst nostalgiskt förhållande till i varje fall några av de ingående sångerna. Att många hade det verkade i varje fall vara fallet på den föreställning jag såg när igenkänningens skratt och andetag ständigt ekade genom salongen.

Men denna pärla rekomenderas ändå varmt till alla som vill gå och se en god berättelse och njuta av bra musik och sång – Om inte annat för att få ett exempel på hur bra en god enmansshow kan vara.

Oscarsrevyn

Oscarsrevyn

Var: Oscarsteatern, Stockholm

När: 22/9 2016 (premiär)

Nog med kortskämt nu – Oscarsrevyn

När Oscarsteatern firar 110 år med en klassisk revy samlar man några av de största stjärnorna artist Sverige har att erbjuda och låter dem gå loss i det ena revynumret bättre än det andra. För det här är precis så magiskt underhållande som en riktig revy av yttersta märke ska vara och det blir för en musikalälskare ännu bättre när man lägger in flera välkända musikalnummer fast med ny text och fyller ut med ett av de bästa numren från en av Oscarsteaterns största succéer genom tiderna – God Morgon från Singing In The Rain.

Men det är ändå när jag hör detta underbara nummer framfört av Vanna Rosenberg, Robert Gustafsson och Dan Ekborg som jag tycker att man försitter världens chans att göra något ännu bättre – Att man missar möjligheten att göra en exposé av 110 års teaterhistoria men med nyskrivna texter och omgjorda sammanhang för att sätta pulsen på dagens värld. För vad skulle till exempel ”Music Of The Night” eller ”Phantom Of The Opera” ur Fantomen på operan kunna säga om dagens värld och ännu mer som denna just i höst går för utsållda hus på Cirkus.

Men trots detta plockar man ändå många poäng och jag har väldigt roligt åt till exempel Robert Gustafssons många gubbar – Den karln är en riktig klippa i vilken revy som helst. Början på Träningskryssningen håller världsklass och Carl Bildt på arbetsförmedlingen är guld värd. Kanske är Kim Sulockis tennisspelande Dennis lite väl stereotypisk och likt hans roll i Förklädet (Adalfo) för att kännas riktigt fräsch men han tar likväl många underbara poäng med sin träffsäkerhet och komedikänsla.

Kanske önskar jag någonstans att man vågat ta ut svängarna lite mer och vara lite vassare i sina politiska nummer – En modern variant av Karl Gerhardts underbara ”Hästen från Troja” skulle inte ha känts helt fel för undertecknad. Men på det  hela taget är detta ändå en stunds välkommen övning av skrattmusklerna i höstmörkret som jag varmt rekomenderar alla som vill skratta en stund på väg in i vinterns kyla.

Tjärdalen

Tjärdalen

Var: Riksteatern, Norsborg
När: 19/9 2016, offentligt genomdrag


Det är ovanligt varmt i år, är det int? Tjärdalen


Precis som med vårens Swedish History X är detta en föreställning som alla borde se men många av dem som helst borde se dem aldrig kommer att se. Lisette Pagler och de andra skådespelarna sätter tummen på många svåra frågor om ansvar, konsekvens och allas rätt till likabehandlande när de gör Sara Lidmans berättelse från en liten by i Västerbotten där en raserad Tjärdal utgör grund en mustig berättelse om ansvar och konsekvens. Vilket i sig gör berättelsen aktuell, tänkvärd och krävande ur ett samtidsperspektiv.


Det är intressant hur man lyckas skapa en episk och levande berättelse av ganska små medel genom att använda en avskalad scenografi och låta skådespelarna göra flera roller bara genom att byta kroppsspråk och röst. På så vis får man en berättelse som funkar lika bra i det stora formatet på en stor scen likväl som i det lilla formatet på en skola. Det blir väldigt lätt för publiken att själva fylla ut allt som inte visas i dekor och kostym. Samtidigt vänder sig skådepelarna ofta mot publiken och ställer frågor som kräver att denna börjar fundera på vad som är rätt och fel, gott och ont.


Detta i sig gör att jag gärna skulle se denna föreställning på turné i landets skolor efter att Riksteatern turnén är avklarad. Dagens barn behöver föreställningar som vågar ställa frågor och inbjuda till debatt utan att alla svar ges i pjäsen.


Är det något jag saknar i pjäsen så är det en tydligare diskussion och frågeställning till "Rävens" agerande och om denna är skyldig eller inte även om det tydligen inte framgår i boken som pjäsen bygger på heller. Man hade kunnat vinna ytterligare djup och problematisering om man någon gång stigit ut ur den givna förlagan och låtit karaktärerna eller någon utomstående fundera över om "Räven" verkligen gjort det alla tagit för givet att han gjort eller kanske var vid Tjärdalen av en annan anledning än alla tog för givet. Det hade kunnat fördjupa pjäsens teman och ytterligare förhöjt de grundläggande frågorna man vill ta upp och problematisera. Jag tror även att man skulle kunna vinna en del på att ha med "Räven" som egen karaktär eftersom det är han som är berättelsens huvudsakliga antagonist i och med att det är han som drar igång dramat.


Men på det hela taget en mycket bra och välspelad pjäs som jag varmt kan rekommendera till alla och envar som vill se en stark och tänkvärd berättelse med fingret på många dagsaktuella frågor.

Fantomen på operan Cirkus

Fantomen på operan - Cirkus

Var: Cirkus, Stockholm

När: 11/9 2016 (Genrep)

Turn youre face away, from the charised light of day. Music of the Night – Fantomen på operan.

Peter Jöback tar här sin paradroll som Fantomen till Stockholm efter bejublade framträdanden I London och New York och han får sällskap av Emmi Christensson I rollen som Christine Dae – Den unga balletdansören på Paris operan han har förälskat sig I och hjälpt fram till en storslagen debut I Hannibal. Det klassiska triangeldramat kompletteras av hennes älskade Raoul och utspelas under de mest utsökta melodier som musikalvärlden har att skåda signerat Andrew Lloyd Webber.

För som stort Cats fan tar det emot att erkänna att Fantomen ändå är Andrews mest klassiska mästerverk och här han samlat alla element som gör en klassisk megamusikal av finaste snitt – Vilket även bevisas av att original uppsättningarna fortfarande spelas i både London och New York ända sedan 80 talet.

Kostymerna är överdådiga på ett sätt man sällan ser i svenska produktioner och jag kan bara erinra mig några få svenska produktioner som har varit i närheten av denna prakt som främst manifesteras i operascenerna. Trots många bra och eleganta skapelser är det sällan svenska musikalproduktioner når upp till denna prakt och detaljrikedom i varje enskild kostym.

Även scenografin är utsökt och något annat är inte heller att vänta när man hämtat denna direkt från ”World Tour”. Fantomens scenografi är så perfekt anpassad till berättelsen och den opera merparten av musikalen utspelar sig på att det är svårt att tänka sig att den skulle kunna se ut på något annat sätt – Att en ”none replica” scenografi skulle kunna förmedla denna fantastiska berättelse lika bra som originalet gör.

Det finns helt enkelt ingenting att klaga på i detta fantastiska kostymdrama av bästa snitt. Som recensent är allt man kan göra att slå sig ner i salongen och njuta i fulla drag och det tänker jag göra nästa gång jag ser denna i oktober. Rekommenderas varmt och ärligt till alla som någon gång funderat på att se en riktig klassiker – Musikalernas musikal. Rekommenderas även varmt till alla älskare av god opera eftersom denna ligger så nära operan i format och sångläge.

Sällskapsresan

Sällskapsresan

Var: China teatern, Stockholm

När: 9/9 2016 (Premiär)

Vart ligger det där Pepes bodega? Sällskapsresan.

Det är första gången jag ser en musikalversion av en älskad och välsedd film som jag har ett riktigt varmt förhållande till eftersom den säger så mycket om vårt land och hur vi svenskar är, eller i varje fall var, på semestern i form av Sällskapsresan. Sällskapsresan är som alla vet en Lasse Åberg film som kretsar kring hans timida huvudperson Stig Helmer Ohlsson och dennas första semesterresa till Kanarieöarna. Denna original film har sedan följts upp av en hel serie filmer som med samma huvudperson tar upp olika fenomen vi svenskar gärna ägnar oss åt, som segling och golf.

Men det som nu går på China teatern var alltså originalet som i mångt och mycket var den bästa i serien eftersom inget är så svensk som en riktigt klassisk charterresa där en grupp svenskar ur olika samhällsskikt samsas på ett hotell i ”Nuevo Stockholmo” där allt är ”precis som hemma – fast varmare”.

Anders Johanssons Stig Helmer är liksom sin filmiska förlaga en ganska blek och grå karaktär som inte tar mycket plats i livet utan föredrar att betrakta sakernas gång från sin egen hörna. Dock har han den goda smaken att omge sig av en färgstark samling karaktärer med norske Ole Bramserud (Hans-Erik Dyvik Husby) i spetsen som mer än väl väger upp de bruna och beige färgerna i Stig Helmers garderob och gör denna musikalversion lysande och underhållande.

För här finns klassiker som Bertil ”Berra” Olsson (Sven Melander), hans vän Robban ”Partille” Söderberg (Tomas Bolme) som genom hela musikalen är på jakt efter den mytomspunna spritdrycken Pepes Bodega. Här finns även Maj-Britt ”Majsan” Lundberg (Frida Bergh) och många andra som jag inte har tid att nämna här. Men i musikalen finns ändå tid att ge alla dessa olika karaktärer spelrum och utveckling och man missar heller inte någon av de många klassiska repliker som denna musikals förlaga är byggd utav. Jag tror att alla som läser detta kan citera åtminstone någon replik ur filmen och således även musikalen.

Det är bra gjort och av bara den anledningen mycket sevärt – Rekommenderas varmt till alla som vill njuta av en stund klassisk chartersemester i värmen på Kanarieöarna. Por Favor!

Bullets over Broadway

Bullets over Broadway

Var: Göta Lejon, Stockholm

När: 3/9 2016 (publikrep)

Jag vill vakna upp i stan som aldrig sover! – New York, New York, Frank Sinatra

Bullets over Broadway av Woody Allen är en musikalkomedi i linje med förra årets storsuccé Förklädet där man följer manusförfattaren Davids strävan efter att lyckas få sitt senaste mästerverk uppsatt på gatan alla manusförfattare vill se sina mästerverk på – Broadway.

Men vägen till framgång visar sig vara minst sagt besvärlig och full av svåra beslut och avväganden om vad som ska vara med i manus och vilka skådespelare man ska anlita till musikalens pjäs. Det blir inte mindre komplicerat av att man som finansiärer valt ett gäng maffia liknande skurkar som drar först och frågar sen – Titelns ”Bullets” det vill säga kulor.

Att man sedan valt den avdankade ”superstjärnan” Helen Sinclair (Helen Sjöholm) och parat ihop henne med en obegåvad flickvän till producenten i form av Ollivie gör inte saken ett dugg lättare. Men mycket roligare eftersom Helen kommer med allt man kan begära av en Riktig Diva och Ollivie har ett tonfall som gör att man ohjälpligt faller i skratt så fort hon öppnar munnen.

Det är som gjort för en skrattfest och skrattsalvorna flyger lika tätt som kulorna från Chechs pistoler och skurkarnas ”Tommy guns”. Öppningen är lysande och fortsättningen ger inte många lugna sekunder utan fantastiska repliker skapad av den mästerliga penna David tror sig ha.

Är det något jag saknar i denna pärla är det möjligen en eller flera klassiska musikalsånger ibland sångnumren trots att alla sångnummer är tagna från mer eller mindre kända låtar. Det hade kunnat ge ytterligare djup att då och då kunna njuta av en riktig musikalpärla. Dessutom kan jag undra över nyttan i att ha en fullstor gangsterbil rullandes på scen när den ändå bara används i ett par scener och inte är väsentlig för att berätta historien? Detta hade man kunnat lösa lika galant som man löste andra aktens tågresa mellan Boston och New York kan man tycka.

Men på det hela taget en mycket bra och varmt rekommenderad stunds avkoppling. Att det viner ”kulor” på scen är inget som bör avskräcka någon att gå och se denna – Tvärtom!

En tröst om hösten

En tröst om hösten

Var: Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm


När: 1/9 2016 (Genrep)


I Sverige har man sommar en vecka om året men då är det verkligen sommar! -Amerikanskt film.


I en tröst om hösten har man tagit det klassiska revyformatet som grund till en betraktelse av den tid vi lever i. Här låter man den kommande mörka och dystra årstiden bilda fond till den vemodiga stämningen som tycks ha drabbat världen en bit in i 2000 talet. Albin Flinkas beskriver denna känsla lysande när han i en av föreställningens sånger betraktar hur vår ljusa försommarglädje åren efter att murens fall har förbytts i en dystopisk undergångskänsla.


Sångnumren är i många stycken väldigt bra gjorda och det är vid mer än ett tillfälle som jag satt och letade efter någon välkänd musikalmelodi som kunde tänkas lega till grund för de nyskrivna texterna, vilket är ett ganska vanligt grepp i revyernas värld. Det gjorde att sångerna ofta kändes lagom bekanta men ändå fräscha och med ett helt nytt perspektiv på tillvaron.


Scenerna emellan sångnumren är intressanta och gav många underhållande stunder där jag främst minns den "förvirrade" äldre mannens intåg och ständigt återkommande "Ja det är ju tur att man har sin humor!" inlägg.


Men hade jag fått önska något ytterligare av denna utmärkta föreställning hade det varit en önskan om att man vågat utnyttja timmen till att vara lite mer bitsk mot samtidens politiska företeelser och personer. Nu var det enda man fick sig till livs i denna väg en ganska harmlös skildring av Gustaf Fridolin (Mps språkrör) livsgärning och det kan jag tycka är lite väl lite när man betänker att stadsteatern ofta månar sig om att vara både samtidsaktuell och kritiskt reflekterande över aktuella ämnen.


Men till alla som vill ha en god stunds avkoppling och många underhållande skratt i höstmörkret rekommenderas denna varmt och helhjärtat.

Fadren

Fadren

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 1/9 (Genrep)

Det är som att säga att du inte vill vara lejon. Det är en del av vad du är. Lejonkungen 2.

Fadren visar vad Stadsteatern kan när man verkligen månar sig om att göra en helgjuten föreställning som är ärlig mot sitt manus och samtidigt en vass penna mot dagens verklighet men utan att för den skull ”skojsa till det”. Detta är helgjutet gjort och scenografi och kostym samklingar i skön förening tillsammans med underbara skådespelar prestationer och casting till att skapa ett helgjutet koncept som får mig att känna ”att det är så här denna pjäs ska och måste göras” och det får jag bara när hela symfonin som behövs för att skapa en pjäs eller musikal är riktigt finstämd och utan skavanker på något håll.

Ville Virtanen är kvällens behållning som Ryttmästaren och även om det stundtals känns som att han inte kommer ihåg allt levererar han rollen med total pondus och självsäkerhet och lyckas hela tiden äga scenen på det sätt en bra och välspelad huvudroll ska. Helena af Sandeberg är utmärkt och habil som hans motspelerska och ryttmästarens fru Laura även om det stundtals känns som att hon har en liten bit kvar i ”mental styrka” för att riktigt kunna leva upp till sin roll som pjäsens antagonist och den som driver Villes Ryttmästare framför sig. Men det är möjligt att detta blir bättre efterhand som föreställningen sätter sig.

Det är de två huvudrollerna som tillsammans med dottern Bertha (Josephine Kylén Collins) är föreställningen på ett som gör att jag ibland undrar om man inte har strukit någon eller några scener med de mindre rollerna i? Pastorn (Samuel Fröler) och Doktor Östermark (Elisabet Carlsson) får i mina ögon väl lite tid på sig att utveckla sina roller och jag tror det har en del att göra med ett helt nytt moment man har lagt in i denna pjäs.

Man har nämligen valt att lägga in tolv ”statister” som är kvinnor med erfarenheter som liknar de man tar upp i pjäsen – Det vill säga kvinnans roll i förhållande till sin make och det tillför ett helt annat perspektiv till denna pjäs och speglar den 100 åriga föreställningen i dagens verklighet på ett lysande och mycket rörande sätt. Nackdelen ur ett dramatiskt perspektiv är dessa mycket gripande och väl genomförda små berättelser stundtals drar ned berättelsens tempo och man får ibland känslan av att föreställningen tar en paus och berättar en annan närliggande historia istället för att kastas framåt och fördjupas.

På det hela taget är detta en mycket bra och väl utförd tagning av ett klassiskt mästerverk som Strindberg skrev för 100 år sedan eller mer. Rollprestationerna är överlag mycket gripande och sevärda och de nya momenten tillför mycket djup och aha upplevelser även om man kanske bör se över det dramatiska tempot i andra akten.