Var: Växjö Konsert och Kongress (Linnea Teatern)
När: 2/11 (Premiär)
Det är mycket att gilla i Linnea teaterns uppsättning av min favoritmusikal Cats. Trots att det är 15:e besöket och 6:e produktionen är det mycket unikt och eget att gilla men ändå är allt det som måste finnas i varje Cats produktion med. Dock är denna uppsättning "vuxnare" än den barn och familjevänliga föreställning Cats har blivit under 30 års utveckling, och detta är efter vad jag har förstått en tillbakagång till hur Cats såg ut i början, men fortfarande med ett helt eget och nyskapande formspråk som jag verkligen gillar. Det är fortfarande barn och familjevänligt, men i denna uppsättning ännu mer en familjemusikal, man kan rentav säga att der är Cabaret eller Chicago möter Cats i och med att katterna brukar rikligt med "mänskliga" kläder ovanpå sina tajta dansunitarder. Det är alltifrån långklänningar via kostymer till lack och läderkläder och allt däremellan, men det är ändå gjort så att man aldrig förlorar känslan av att de verkligen är katter. I och med att många klär ut sina husdjur i olika utstyrslar känns detta bruk av kläder inte så märkligt som det säkert skulle ha gjort för säg 30 år sedan, och jag kan tänka mig att det är ett tacksamt knep att ta till när man som i detta fall har en blandad amatör och proffs ensemble.
Som sagt det finns mycket att gilla, och många av dessa saker skulle jag gärna se bli standard i kommande produktioner:
-Mungojerrie och Rumpleteazer (Är en hankatt spelad av en man här!) är assistenter åt Macavity, och väldigt akrobatiska sådana.
-Viktoria (Den vita katten) är i början människa och dansar under ouvertyren en dans med en mer mänsklig Macavity (Som sedan förvandlas till katt, han med), vilken innan första numret förvandlar henne till katt. Detta är ett riktigt lyckat grepp och ger oss i publiken en guide in i kattvärlden, någon som upplever allt detta magiska med att vara katt för första gången. Detta ser jag gärna mer av i kommande uppsättningar!
-Macavity och Grizabella är med längre än vad standard är vilket dels ger deras skådespelare mer scentid och dels gör att karaktärerna och deras relationer med de övriga katterna kan utvecklas mer, mycket till Munkustraps missnöje. Sedan kan man tycka att Grizabella möjligen blir lite för familjär med de andra katterna i slutet av andra akten då den totala vändning som brukar ske i och med långa Memory här redan har skett i och med att flera katter (med Victoria och Jemima i spetsen) redan har accepterat och berört henne.
-Jemima är mer tydligt barn till Grizabella och Profetikus, och får som sådan vara den som först accepterar Grizabella och får överta hennes minnen i form av en väska. Detta gör att det känns som att hon i själva verket är en ung Griz redo att ta första steget på den bana hennes mor färdats på.
-Gumbiekatten Vickiprickigtass (Jennyanydots) är en divakatt med klös i och som i mångt och mycket är en honkatt variant av Rum Tum Tugger. Hon har nästan tagit över Bombularinas roll och har svarta läderkläder som gör att hon är i centrum av kattvärlden på ett helt annat sätt en vad som brukligt är, helt klart en ny tagning på denna karaktär som jag gillar!
-Profetikus är som vanligt älskvärd och väldigt bra spelad, men personligen har jag lite svårt att se honom som en övervintrad hippie och är det någonstans jag föredrar en mer tradionell tolkning så är det just här. Men han är bra spelad och har väldigt bra röst, så det är egentligen rätt svårt att ogilla honom. (Men när det gäller Cats är ju egentligen all kritik bara en fråga om grader i paradiset!)
-Sedan blir det ett tomrum i första akten i och med att man inte har med hundnumret, om det stora slaget. Men i utbyte mot detta får man o andra sidan se Morrtigers (Growltigers) sista strid i andra akten vilket är ett av mina andra favoritnummer och gör denna akt mer komplett. Egentligen förstår jag inte alls poängen med att man måste ta bort något nummer, Cats är som allra bäst när den körs helt komplett så som skaparna har tänkt!
-En sak jag har noterat överlag är att många svenska produktioner sedan Cirkus inte använder sina svansar som en del i koreografin. Jag misstänker att detta har att göra med att man inte använder "repsvansar" (enkla svansar av rep) när man övar och att det därför inte blir naturligt att använda dessa, utan att dessa söta saker mer blir som en prydnad eller ännu ett klädesplagg. Ingen särskilt viktig detalj, men jag gillar det ändå bäst när skådespelarna använder sina vackra kattsvansar i sina dansrörelser, det blir mer kattlikt på det viset.
Överlag en riktigt bra uppsättning som jag gärna rekomenderar till andra och som jag mer än gärna skulle se igen. Det finns som sagt mycket för framtida Cats produktioner att gilla och ta efter här, men framförallt är det en bra inspiration när man försöker göra något eget av denna underbara musikal. Väl gjort, Linneateatern!
