fredag 22 december 2017

Äventyret Aladdin


Äventyret Aladdin
Var: Stockholm Waterfront
När: 22/12 2017
Det blir väl bättre runt kröken, men det var ännu mera öken! – Robert Broberg
Dröse och Norberg gör sin egen tolkning av den klassiska berättelsen om Aladdin som hittar en ande i en lampa och får tre önskningar och de följer mallen man har etabliserat i Trollkarlen från Oz och Snövit. Det blir en varm och fin berättelse där en pruttande dromedar spelar en icke helt oviktig roll tillsammans med anden, tre önskningar och en flygande matta.
Det är gjort med värme och många egna tagningar på de klassiska karaktärerna i Aladdin berättelsen och det är det som man tillsammans med de många kostymbytena minns bäst av denna föreställning. Backstage på Stockholm Waterfront under denna föreställning måste vara lika galet energirik som backstage på den Lejonkungen uppsättning jag såg i London för några år sedan.
Men detta är framförallt en högtidsstund för alla barn som får njuta av två och en halv timmes teatermagi av bästa märke som innehåller allt vad en bra barnmusikal ska innehålla. Man får drömma sig bort till arabiska öknen en stund och roa sig med de många underhållande och klipska replikerna och de charmanta sångnumren.
Men det är också det man som vuxen musikalälskare får och jag kunde inte låta bli att drömma mig bort till Book of Mormons bitska satir och ironiska tagning av livet i den afrikanska djungeln när jag såg detta äventyr och mitt vuxna jag saknade någon extra nivå av spetsfundighet som gör vår upplevelse av detta ännu bättre och mer givande än den redan är.
Men är man barn eller har barnasinnet kvar rekomenderas detta helhjärtat och jag är övertygad om att alla barnfamiljer har en högtidsstund framför sig om man tar sig till Waterfront eller någon av äventyrets många stopp på turnén man ska ge sig ut på i vinter.

måndag 18 december 2017

Från Broadway till Rock

Från Broadway till Rock

Var: Musikaliska, Stockholm.
När: 17/12 2017
Lite snö har väl aldrig skadat mig - Frost.


Körsång i juletid är aldrig fel och Musikaliska bjöd på en trio mycket duktiga körer att förgylla höstmörkret med. Det är Stockholms musikalkör, Stockholms sångkör och Vasastans acapella kör som får ta var sin akt i denna konsert. Med sig har man Linda Holmgren som jag senast såg i en Queen hyllning på Filiadelfiakyrkan och dessförinnan i Cats och We Will Rock You.


Hon och körerna blandar välkända musikalnummer med rock och popmusik med arrangemang skrivna för körer och det får mig att önska att man hade haft en konferencier som presenterade varje nummer. För som det är nu är det svårt att känna igen alla örhängen om man inte har programmet framme och det kanske inte alla har tänkt på.


Men det är många bra låtar de olika körerna bjuder oss på och främst minns jag första delens Memory tillsammans med avslutningens The Wizard and I eftersom det är några av mina absoluta favoriter bland musikalvärldens många örhängen. Även Min Astrakan (Ur Kristina från Duvemåla) och He Lives In You (från Lejonkungen) tillsammans med Let It Go (ur Frost) är mycket minnesvärda och bra gjorda.


Linda Holmgren leverar musikalmagi i sina (alldeles för få) låtar och gör mig både nostalgisk med ovan nämnda Memory och varm av dito The Wizard And I. Bara dessa två älskade favoriter ur två av mina favoritmusikaler gjorde hela kvällen för mig.


Jag tackar och bockar för en mycket minnesvärd konsert och det enda jag hade önskat mig mer av var orkesten som visserligen gjorde ett utmärkt jobb men gott hade kunnat vara lite mer manstark. Nu var man en trio (Trummor, piano och gitarr) vilket jag inte tyckte räkte till i några av rocklåtarna. Det dubbla antalet musiker hade lätt fått plats på scenutrymmet och då hade man kunnat ge främst rocklåtarna mer musikalisk rättvisa och tyngd för att väga upp de mäktiga körarrangemangen. Nu hade man på orkestersidan lite mindre djup än man hade behövt ha.


Men på det hela taget en mycket bra och välspelad konsert som jag är glad över att ha fått se.

fredag 15 december 2017

The Last Jedi intryck - Spoiler alert.

The Last Jedi Intryck - Spoiler alert.

Var: Filmstaden Scandinavia
När: 13/12 2017


Jag tänker göra ett avsteg och ge mina intryck av något som inte är musikal men ändå nöjesrelaterat och det är Disneys senaste inlägg i Star Wars sagan: The Last Jedi (TLJ). Denna recension kommer att ta upp spoilers så ni som inte vill se det har blivit varnade.


Jag hade väldigt höga förväntningar på denna film och jag måste säga att alla dessa uppfylldes med råge och vi har minst lika mycket att diskutera efter denna som före. Det är en av årets absolut bästa filmer och ett riktigt påskägg för alla Star Wars fans med många igenkännande ögonblick och blinkningar till de tidigare filmerna.


På förhand trodde jag att TLJ skulle bli den mörkaste och minst humorintensiva SW filmen men där hade jag helt fel - Denna film är fylld av många roliga och varmt uppskattade humorinslag från startscenen där Poe försöker få kontakt med "General Hugs" som han så fyndigt får till det ända in i kaklet där vi får se Rey upptäcka att kraften visst kan handla om att lyfta stenar - Vilket i sig är en härlig nodd tillbaka till originaltriologin.


Det finns även scener jag aldrig såg komma och främst bland dessa är superskurken Snokes död i vad jag tror kommer att bli en klassisk SW scen. Dock är jag lite besviken på att denna scen kommer så tidigt i triologin eftersom jag trodde att Snoke skulle utvecklas till att bli det stora hot som alla goda hjältar måste komma samman för att besegra sent in i den tredje filmen i triologin - den hittils odöpta EP IX. Nu verkar det som att det hotet är undanröjt och att man mer eller mindre måste fokusera nästa film på konflikten mellan Kylo Ren och Rey.


Jag uppskattade Kylo och Reys karaktärsutveckling och det var så skönt att se att  ingen av dem gick över till andra sidan trots flera chanser att göra så och det teasedes om detta både när Rey slogs med Luke Skywalker och när Kylo tillsammans med Rey slogs mot den avrättade Snokes pretorian guard. Det var även kul att se hur Kylo och Reys band både utvecklades och förklarades utan att man för den skull fick alla frågor omkring detta besvarade. Jag undrar till exempel varför detta band placerades mellan just Rey och Kylo av alla människor i en galax långt, långt borta? Att Kylo var den ena parten är logiskt och väl underbyggt - Men varför ha "Nobody" Rey som levt hela sitt liv på ökenplaneten Jakku som motpart? Den frågan behöver fortfarande ha sin förklaring.


I filmen introducerades två nya karaktärer, Rose och vice amiral Holdo. Rose introducerades fint och hade många varma och humoristiska scener men det kändes ändå som en "onödig" karaktär som enkom lagts dit för att vara en komisk sidekick till Finn och någon sa att hon var som om en Disney parks medarbetare eller en asiatisk superfans hade fått en specialskriven roll i denna film och där är jag böjd att hålla med. Jag tror att hon har stor potential att bli en ny "Jar Jar Binks" i denna triologi och det är något som denna filmsvit verkligen inte behöver ha. Jag uppskattade henne för det hon är och jag gillade att ha en asiatisk kvinna i SWs värld, men jag befarar att hon kommer att få mycket obefogad kritik och avogda känslor mot sig när fansen börjar summera denna film och att hon därför kommer att bli en onödig "belastning" på en i övrigt mycket välgjord filmserie. Man hade lätt kunna lösa detta på ett annat sätt till exempel genom att sätta Finn och Poe tillsammans i detta uppdrag.


Den andra nya karaktären är vice amiral Holdo (med res för stavning) och det är en intressant och spännande karaktär som jag gärna hade sett mer av i nästa film. Som det ser ut nu dör hon i en av TLJs nyckelscener vilket är synd eftersom hon hade kunnat vara en karaktär som tog över General Leias ledarroll inom motståndsrörelsen när Leia gissningsvis kommer att skrivas ut i början av EP IX. Holdo hade potential att tillföra något nytt och utvecklas som karaktär och det var att stort misstag att skriva ut henne så tidigt om ni frågar mig.


TLJ lämnade motståndsrörelsen i ett svårt läge med många ledande karaktärer döda och den som jag kommer att sakna mest i denna skara för tidigt avlidna hjältar är nog Luke Skywalker som visserligen fick en fin och passande död men som ändå hade behövts i en svår och hård kamp mot de ondas nya ledare Kylo Ren. Jag hade gärna sett Luke gå öga mot öga med en allt kraftfullare Snoke men nu verkar hoppet för en sådan batalj vara helt ute och det är synd. Man kan inte låta bli att undra om det finns tillräckligt med dramatisk energi kvar för att fylla ut en hel tredje film i denna saga - Vilket vi säkerligen inte behöver oroa oss för eftersom dessa två filmer har varit så bra.


På det hela taget en mycket bra och minnesvärd film som jag vill se minst en gång till på bio.



Några månader senare har denna film satt sig och jag tycker fortfarande den är oväntat bra även om det finns delar i den som skaver mer och mer och det gäller främst den i mina ögon onödiga utflykten till kasino planeten Canto Bite. Det finns inget i denna episod som egentligen inte hade kunnat placerats ombord på till exempel rebellarnas rymdskepp och då hade man kunnat haft mer tid att utveckla relationen mellan Luke och Rey. Vice amiral Holdos ovilja att avslöja sina planer för Poe och de andra ledarna i rebellerna framstår också som allt märkligare då hon genom en väl vald hint av sina planer hade kunnat undvika hela Canto Bite delen och samtidigt avstyrt ett mindre myteri. Canto Bite episoden hade också kunnat framstå som mer logisk om Rose till exempel hade haft en personlig vendetta att klara av där eller varit en före detta slav som ville befria sin fångna familj samtidig som hon gjorde rebellerna en tjänst. Om man dessutom gjort henne till en av SWs slavraser - till exempel Twi´lek och samtidigt gjort Holdo till en ras som ogärna avslöjar mer än de absolut behöver för sina underlydande - Till exempel Shiz (storamiral  Thrawns ras) så hade det kunnat göra hela Canto Bite episoden trovärdigare. Det är ett exempel på lösningar som hade kunnat göra TLJ ännu bättre och mer dramatiskt trovärdig än den är i nuläget.


Men mitt slutintryck av denna film är ändå gott. Den levererar det SW ska leverara - 2 till 3 timmars god rymdunderhållning.

lördag 9 december 2017

Stjärnjul 2017


Stjärnjul 2017

Var: Filadelfiakyrkan, Stockholm

När: 8/12 2017

Var sjutton är Arne Weise? – Svensson, Svensson firar jul.

Traditionsenligt bjuds vi på en kombination av julsånger och väl valda inspel från årets solister i Filiadelfiakyrkan i Stockholm och det är en blandning av återkommande paradnummer och nya låtar vi i publiken bjuds på.

Körerna (en herr och en damkör) bjuder på mäktig körsång av högsta klass vilket får mig att undra vad de skulle kunna åstadkomma med några väl valda ensemblenummer ur våra främsta musikalverk. Det är verkligen mäktigt att lyssna på flerstämmig körsång ur en månghövdad kör och det ger ett enormt djupt till alla välkända julmelodier som denna föreställning bjuder på.

Förutom detta bjuder även en rad inbjudna solister på både julsånger och personliga favoriter och minnesvärdast i år är den från Fantomen på Operan välkända Emmi Christensson som bland annat bjuder på Christines introduktionssång ”Tänk på mig” ur Fantomen och gör det väldigt bra.

Men det är framförallt de många välkända och mindre välkända jullåtarna som står i centrum denna kväll och vill man lyssna på julmusik av bästa märke ska man skynda sig att besöka Filiadelfiakyrkan de dagar de ger Stjärnjul. För detta är så bra körmusik kan bli.

tisdag 5 december 2017

My Fair Lady


My Fair Lady
Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
När: 4/12 2017
För jag är ju i dina kvarter – My Fair Lady
Jag var mycket orolig och ganska nervös inför denna föreställning eftersom det kändes att den kunde slå på hela skalan från enormt bra till si så där och jag är glad att kunna konstatera att den landade på den övre halvan av denna skala. Ärligare sagt blev det med beröm godkänt och på det hela taget en av Stadsteaterns bättre uppsättningar under de senaste åren – Väl i klass med Billy Elliot, Sweeney Todd och De tre musketörerna.
Johan Rabaeus är mycket bra som professor Higgins och den som i mångt och mycket bär denna föreställning tillsammans med titelpersonen Eliza Doolittle – Nina Zanjani. De har en verkligt bra dynamik på gång och guidar oss genom de klassiska örhängena och alla välkända melodier på ett föredömligt sätt och Eliza skiner som en sol i första aktens ”Den spanska räven” – En av musikalens mest kända låtar tillsammans med Freddy ((Vilhem Blomgren) underbara version av ”I dina kvarter” en låt som jag ofta hört Niklas Asknergård framföra med bravur.
Möjligen kan man undra över varför man har valt att låta den månghövdade ensemblen framföra diverse ljud i bakgrunden på vissa scener istället för att låta huvudpersonerna agerande sinsemellan tala för sig själva? Det tar ibland fokus från det som händer på scen och tillför i de flesta sammanhang ingenting till scenerna mer än diverse bakgrundsljud. Vill man skapa atmosfär hade man kunnat lösa det på ett smidigare sätt. Sedan kan man också fundera litet över varför det ska vara nödvändigt att läsa ”scenanvisningar” i början på några av scenerna? Det känns som att man inte litar fullt ut på scenografins och kostymernas möjlighet att tillsammans med de talade replikerna ge publiken fullständig information om var och när vi är i de olika scenerna.
Avslutningsvis kanske ni undrar hur föreställningens stora affischnamn Magnus Uggla sköter sig i rollen som Elizas far – Herr Doolittle? Med bravur godkänt skulle jag säga och han känns verkligen ”typecastad” för denna roll och dennas rocklåtar. När Magnus Uggla rör sig på scenen får man en känsla av att han spelar ”sig själv” i början på sin artistkarriär för ett antal decenier sedan. I denna form känns hans roll verkligen som gjord för honom och han använder all sin ”rockstjärne” charm och pondus för att skapa ett stort avtryck i ensemblen.
På det hela taget en mycket bra och väl balanserad uppsättning där man tack och lov inte har fallit i någon obefogad ”moderniseringsfälla” i en missriktad iver att göra berättelsen mer aktuell och nutida än den redan är. För i all sin gammaldags brittiska charm har denna utmärkta musikal många bottnar och ingångar i dagens värld utan att behöva moderniseras och eller förläggas i en Stockholms miljö. För trots allt är frågor som vad som avgör vilka vi är och hur vårt språk visar varifrån vi kommer och vilken ställning vi har på samhällsstegen starka nog att tala för sig själv och i sin egen rätt.
Detta är mycket bra gjort och rekomenderas varmt till alla intresserade.

fredag 1 december 2017

Bröderna Lejonhjärta i Uppsala


Bröderna Lejonhjärta i Uppsala

Var: Uppsala Stadsteater

När: 30/11 2017

Dit du går, dit går också jag – Kristina från Duvemåla

Bröderna Lejonhjärta är Astrid Lindgrens mörkaste och samtidigt aktuellaste berättelse med teman som spinner kring döden och kampen för frihet. Det är härligt mörkt och otäckt men kanske lite för mörkt och otäckt för de allra minsta – Åldergränsen på 7 år känns välbehövlig.

Man gör det väldigt bra och har en fast guide i allt det berättelsen kräver och vill samtidigt som man inte faller ut i någon obefogad iver att modernisera den för mycket. Det är en saga om den eviga kampen mellan gott och ont och det har man hållit fast vid till allas glädje. Man vågar låta verket stå för sig själv och kommentera samtiden i sin egen rätt vilket stöds helhjärtat.

Man sjunger med nyskrivna texter och nyskriven musik i detta verk och man gör det oväntat bra. Jag hade räknat med att detta skulle vara en teaterpjäs med musikinslag men den visade sig istället vara en renodlad musikal av bästa märke. Samtidigt har man gett kostymerna och dekoren en liten touch av sci fi och framtidsfantasy vilket även det applåderas eftersom det tillsammans med de utsökta djurmaskerna för hästarna och duvorna gör denna uppsättning till en helt unik upplevelse av bästa märke på alla vis. Man är tydligen väldigt duktig på att skapa djurkostymer i Uppsala och det gör att jag blir ännu ivrigare på att se vad man skulle kunna göra med en musikal som Cats eller Lejonkungen.

Ska man nämna något lite mindre bra är det möjligen att man aldrig fick se bokens stora monster Katla in persona och att mästerskurken Tengil förvandlades till någon slags Orch på väg att födas ur sin håla. Det var förvisso väldigt bra och suggestivt gjort med starka och skrämmande ljuseffekter men jag tror ändå att man hade haft möjlighet att göra det ännu bättre med till exempel en stor docka som i Lejonkungen. Det är trots allt föreställningens episka höjdpunkt och då vill man nog se det otäcka i vitögat.

Detta är i likhet med Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Ronja Rövardotter så bra som en Astrid Lindgren musikal kan bli och jag önskar innerligt att alla fick denna frihet att göra en musikal av yttersta märke när de ska ta tag i hennes underbara sagovärld. För detta är vad Emil, Pippi, Madicken och alla de andra skulle kunna bli med full skapande frihet från Saltkråkans sida. Ta lärdom och låt tanken vara fri som en duva.