Trollkarlen från OZ - Sista föreställningen.

Trollkarlen från OZ - Sista föreställningen

Var: Maximteatern, Stockholm


När: 29/3 2015 (Sista föreställningen)


Jag var på sista föreställningen av Dröse och Norbergs fantastiska uppsättning av Trollkarlen från Oz på söndagen och jag blev inte besviken även om det kändes lite vemodigt att gå hem efteråt. Som vanligt när det är sista föreställningen blev det extra mycket energi och det kändes som att alla på scen var extra laddade för att göra denna sista resa till det magiska landet Oz extra minnesvärd för alla oss i publiken och ännu mer för mig som gjorde mitt sjätte besök på denna och inte blev det sämre av att några i esemblen gjorde roller som de inte brukade på grund av att Kim var tvungen att delta i sista föreställningen av Svarte Orm på Intiman. Eftersom jag älskar Cats och har Elphaba (Västan) i Wicked som favoritfigur känns det på något sätt som att man får det bästa ur tre musikaler i en här och mycket av denna känsla är tack vare Emma Rickjords underbara tolkning av Västans katt Medusa, något som jag kommer att sakna om jag ser Trollkarlen från Oz igen. Jag hoppas värkligen att du får vara med i Cats någon gång Emma!


Som vanligt känns det ganska tomt efter att man har sett något enormt bra sista gången och Dorothys slutreplik till sina vänner i Oz sammanfattar väl mina känslor så här dagen efter: "Det känns konstigt att jag aldrig mer får se er!" Håller dock alla tummar och tassar för att det finns en liten möjlighet att denna underbara produktion ska få en revival någon gång i framtiden, det förtjänar den.


Med det sagt ska Dröse och Norberg ta upp en av sina klassiker i höst: Nämligen Snövit med den från Jakten på Julia kända Ellen Bergström i titelrollen och Yohio som prinsen. Kan bl enormt kul att se.

Kärlek och Livsmod - Månadskören med solister MVG

Kärlek och Livsmod - Månadskören med solister

Var: Ekenbergskyrkan


När: 22/3 2015


Betyg: MVG


Jag hade väldigt trevligt på en konsert i Ekenbergskyrkan där Månadskören bjöd på skönsång ifrån musikalernas och filmens värld tillsammans med Lisette Pagler, Oskar Nilsson och Elisabeth Berg som solister. Det bjöds på många godbitar ur musikaler som Hair, Kristina från Duvemåla, Sound of Music och Mamma Mia! men även ur filmer som Avatar (Jag ser dig.) Det är första gången jag fått tillfälle att höra underbara Lisette i en musikalkonsert och jag kan inte låta bli att hoppas att jag får se henne göra flera musikalkonserter framöver, gärna i sällskap med Niklas Andersson.


Konsertens höjdpunkt stod dock Oskar Nilsson för när han som avslutning sjöng Peter Jöbacks genombrottslåt Guldet blev till sand från Kristina från Duvemåla (Av Björn och Benny) på ett sätt som gör mig än mer övertygad om att jag har något alldeles extra att se fram emot den 16 september i höst när jag ska se och höra honom i just denna roll och musikal på Cirkus i Stockholm. Kristina var den första musikal jag tyckte var tillräckligt bra för att se två gånger och den som fick mig att inse att det här med musikaler var något speciellt även om min riktiga musikalförälsälskelse kom ett decenium senare när jag såg Cats på samma teater.


Var på det hela taget en riktigt bra upplevelse och extra tack till Lisette och Oskar för pratstunderna efteråt!

Återbesök på Metropolis

Återbesök på Metropolis

Var: Kulturhuset, Stockholms Stadsteater.


När: 13/3


Jag hade äran att få göra ännu ett besök på en av mina nya favoriter, den utomordentliga Metropolis på Stockholms Stadsteater och det gläder mig att konstatera att denna utmärkta och nyskapande pjäs har satt sig ännu mer och blivit en riktig pärla som jag gärna skulle sett många gånger till, främst för de underbara kostymernas skull. Intrycket man får är att man i princip har gjort en teater av en svartvit film där i stort sätt alla karaktärer är antingen svarta (arbetarna) eller vita (stadens) med undantag för några brunklädda tjänstemän och ett par riktiga färgklickar i form av nattklubbsbesökare. Men mot den svartvita bakgrund lyser de fint utmärgade karaktärerna som fyrbåkar i nattmörkret kring den stora (och möjligen New York inspirerade) storstaden Metropolis. Men om man nu tror att detta enbart är en teatervariant på filmens kostymdrama tar man helt fel då mycket av berättelsen här drivs framåt av den fantastiska dansen som gör att jag stundtals trodde att det var Stadsteaterns egen dansgrupp K. Kvarnströms som låg bakom detta och detta om något är ett gott betyg åt ensemblen som jag gärna skulle sätta in i min favoritmusikal Cats om nu någon på Stadsteatern skulle få för sig att sätta upp denna framöver.


Jag hoppas denna pjäs återkommer framöver och jag skulle gärna se en avskalad version där man fokuserar på dansen och dramat mer än specialeffekterna på Parkteatern i sommar!

Gösta Berglings saga

Gösta Berglings saga

Var: Stockholm Stadsteater.

När 9/3 (repetition)

Detta är ett mästerverk som jag är lite kluven till. Detta eftersom en del av mig säger åt mig att detta inte borde funka långtifrån så bra som det faktiskt gör när hela berättelsen suger tag i en ända från den mest klassiska av alla klassiska öppningsrepliker (Äntligen stod prästen i predikstolen.) och håller en fastklistrad vid sätet alla dryga tre timmar som denna långa och mustiga pjäs varar. Anledningarna till att det inte borde funka är främst att jag får känslan av att huvudpersonen Gösta Bergling (Spelad av Joel Spira) mest flyter med i berättelsen utan någon påtaglig egen vilja och vad värre är utan någon klar och tydlig antagonist mer än möjligen Majorskan på Ekeby (Ann Petrén) som är den som utan tvekan initierar spelet när hon finner den försupne prästen utan livsvilja och övertalar honom att sluta sig till hennes kavaljerer på Ekeby och det är runt denna samling äldre herrar och mycket begåvade skådesplare som det mesta av handlingen kretsar. Men det märkliga med detta mästerverk är att det som sagt suger tag i och håller fast en så starkt trots att man stundtals får intrycket att man mest reciterar boken och det är det som gör mig så osäker på var jag har denna uppsättning.  Att det ändå blir så lysande som det är beror gissningsvis på att boken i sig torde vara bärkraftig nog att leverera kärnan i en riktig bra teaterpjäs och att man således egentligen inte behöver mycket mer än riktigt begåvade skådespelare som orkar levera denna mustiga och förmodligen krävande pjäs sin ofta höga ålder till trots. Detta är onekligen en pjäs för gedigna karaktärsskådespelare och det får man i Per Myrberg (Eberhard) med flera som verkligen leverar hög teaterkvalite i varenda replik.

Vill man se en verklig klassiker i teaterform bör man definitivt se denna men man bör dock vara förberedd på en helkväll tack vare den långa speltiden och den gedigna teaterupplevelsen som kräver total uppmärksamhet hela kvällen. Bra jobbat, stadsteatern!