Cats kommer till Sverige 2022!

Var: Stockholm, Göteborg och Malmö.

När 24/11 för Stockholm.

Så svalnar också minnet – Memory Cats.

 

Jag fick en av de bästa nyheterna på många år idag och det är att min älskade favoritmusikal Cats kommer till Stockholm och Avicci arena (eller Globen som jag kallar den) i november 2022 för fyra föreställningar.

Det ska bli fullständigt underbart att se den internationella touren igen och det var även de jag såg sista gången jag såg Cats 2017 i samma arena. Som bonus får jag även se Gunilla Backman som Grizabella – Det vill säga den utstötta katten som sjunger Memory.

Ska man hitta något mindre bra i detta glädjebesked är det att man har valt en av två arenor som har sämst förutsättningar för just Cats och det är Avicci Arena eller Globen som den heter i folkmun. Globen är bra för mycket och det ska bli jättekul att se Jesus Christ Superstar där. Men i mina ögon kräver Cats en mindre arena där man som publik kan dras in i kattlandet och komma katterna nära vilket blir ganska svårt i en jättearena som Avicci.

Men det här blir något jag kommer att räkna dagarna till ända från dess att jag har säkrat biljetterna den 6 december och ända fram till det är dags att ge sig iväg till arenan kattsminkad och klar. Jag längtar redan nu.

 Discovery S 4 A 1 och 2.

Var: Paramount plus

När 2021 11 26

Tidsanomali? Du menar en sådan där som kan förstöra hela universum? Tillbaka till framtiden 2.

Efter ett visst rabalder där Star Trek Discovery drogs tillbaka från Netflix två dagar innan det första avsnittet hade premiär så kunde vi som älskar Star Trek äntligen se de två första avsnitten på Paramount Plus idag fredag och wow, vilka avsnitt det var.

Från att ha varit något begränsad av att vara strax före originalserien de två första säsongerna har man nu landat i en era långt in i framtiden där besättningen på Discovery är nästan tusen år från vår tid. Det ger skaparna av serien en helt annan möjlighet att dra till med allt vad dagen datorgenererade grafik klarar av och ibland känns det riktigt maffigt trots att man aldrig glömmer bort att ställa karaktärerna i centrum av berättelsen.

Nackdelen är att man ibland försöker ersätta de masscener pandemin omöjliggjorde under stora delar av säsongens produktion med maffiga effekter och det är ibland gränsfall med att man får för mycket "popcorngrafik" som får mig att känna att den är där "bara för att man kan göra det".

Seriens huvudperson Michael Burnham är numera kapten på Discovery och det får mig ibland att känna att man då har förlorat en del av det som var det unika med serien, alltså att huvudpersonen inte skulle vara skeppets kapten utan en driven underordnad. Jag tycker det hade varit roligare att behålla Michael som förste officer eller vetenskapsdito.

Det är en mycket lovande säsong så här långt även om jag ibland kan tycka att den "rymdanomali" som verkar vara säsongens stora hot stundtals känns lite väl mycket som en 2900 tals version av den pandemi som är vår tids stora hot för att vara passande så här tätt inpå. Det hade kanske varit bättre att vänta några år med den typen av hot.

Jag vill slutligen tacka Paramount Plus för att man gav oss denna möjlighet att se serien samtidigt som den släpps i USA. Det hade känts så konstigt att inte kunna se den förrän än bit in i 2022 som tanke var för en vecka sedan. I dagens värld diskuteras stora Star Wars och Star Trek serier så mycket i olika forum att man som fans missar mycket av glädjen av en serie om man får vänta liksom vi fick med The Mandalorians första säsong.

Ska man då skaffa sig en Paramount Plus prenumeration enbart för att se denna serie? Älskar man Star Trek lika mycket som jag gör är svaret givet även om jag kan tycka att det är lite lite material på denna streamning tjänst för att motivera en prenumeration när Discovery inte går. Dessutom är det en väldigt bra serie att spendera tid med innan The Book of Boba Fett kommer på Disney Plus i slutet av december. Beam me up, Scotty!

 2021 så långt...

Var: I Stockholm.

När: Januari till november 2021

Det var en gång ett år som började med en pandemi.

Jag orkar inte riktigt vänta till nyår med att göra någon slags sammanfattning av 2021 så därför tänkte jag börja med det jag har varit med om så långt och fylla på efter hand med det sista av årets aktiviteter. Det började ganska lugnt med mycket livestreamat och lite bio men tog rejält med fart under sommaren och hösten och september, oktober och november har verkligen varit helt galna på ett positivt sätt.

Början på året är inte mycket att orda om mer än att jag såg några väldigt bra livestreamningar med Oh What A Night, Songbirds och The Shows Must Go Ons avslutning i täten. Det var en tom tid - I mångt och mycket ännu tommare än förra årets vår då vi hade lite 50 shower och bion.

Det var först i maj som de första livstecknen från teaterns värld började dyka upp igen med soppteatern Och Ingrid Bergman log rart och Stadsteaterns Gasljus som var en märklig upplevelse med tanke på att det nästan var fler på scen än det var publik i salongen.

Då fanns det mer att se på musei fronten i början av året och de första besöken på Skansen, Tekniska museet och Armé museum var riktiga livräddare i en mörk tid där det kändes tveksamt om teaterlivet alls ville komma tillbaka någon gång.

Då blev juni mycket roligare med ett antal besök på den underbara föreställningen Almstriden i täten. Det var helt underbart att sitta med 500 andra och se på teater igen och jag minns kombinationen med Almstriden och Allsång på Skansen med glädje eftersom man i år kunde förboka biljetter på den senare. Det hoppas jag att de behåller. Även på taket föreställningen Under Nunnedoket var en oväntat kul upplevelse.

Av årets skolteater vår blev det inte så mycket som jag hade hoppats men tack och lov fick jag tillfälle att se underbara Mysteriet Edwin Droods sista föreställning på Kulturama. Det var ett lyckopiller som sammanfattar allt jag gillar med teater utom möjligen djurkostymer. Mer sådant Kulturama!

På filmfronten tog det också rejält med fart och jag tror aldrig jag har varit på så mycket bio som under våren, sommaren och hösten. Bäst i maj var Lucca och Raya men även In the Heights var kul att se.

Titeln årets bästa film (med viss reservation för West Side Story) måste väl gå till Spirit vild och fri som var helt underbar och en av få filmer jag har sett fyra gånger på bio. Den vill jag verkligen se på en teaterscen framöver.

Sommaren avslutades med parkteaterföreställningarna Breast in Peace, Stolt Scenkonst och Vegas i Galär som alla var väldigt bra på sitt sätt. Jag hann också med Almstriden 5 gånger vilket var fantastiskt. Dock saknade jag den årliga traditionen med programpresentationen i maj tillsammans med Stadsteaterns höstsamling. Må dessa traditioner återkomma nästa år!

Även Diggiloo var en kul om än lite lång upplevelse. Det gottgjordes dock av fantastiska artister och underbara sångnummer. Det var även superkul att vara tv publik under Ingrossos Allsångsscenen är din. Jag hade stor glädje av att kunna förboka årets biljetter till allsången.

Hösten blev intensiv och det kändes som att julen kom tidigt i år med besök på underbara Annie och Djur som hatar människor i Uppsala. Jag minns även Thankyou for the music och Om dessa väggar kunde cyckla med glädje och det var enormt kul att kunna besöka Cirkus igen.

Stadsteatern hade tre väldigt bra föreställningar i The Sound of Music, Robert Broberg och Dalbana och Cyrano de Bergerac och dessa besök var mina första på stora scenen sedan renoveringen. Även Våren Vaknar ute i Vällingby och kulturhörnan med musikaltema var minnesvärda föreställningar.

På tal om minnesvärda får jag inte glömma bort Robin Karlssons båda produktioner med Askungen (tillsammans med Alla Luuks) och inte minst min nya favorit Firebringer som jag gärna hade sett fler gånger om inte Alias teatern hade en så svårforcerad entré. Den borde definitivt vara en stapelvara på stadens skolscener framöver.

Avslutningsvis vill jag bara ta upp Dramatens stora musikalsatsning med klassikern Cabaret som jag tyckte var en av de bättre uppsättningarna jag har sett av denna. Den söta apan i andra akten gjorde att mitt hjärta slog dubbla slag.

Jag tror jag stannar där så länge förutom att jag vill lägga till Comic Con på listan över fantastiska upplevelser. Det har även funnits en hel del andra filmer och event att berätta om men om jag inte stannar nu har jag nästan gått igenom hela årets recensionsskrivande och lite får ni väl ha kvar att läsa.

Det är så skönt att teatrarna och alla andra aktiviteter är igång igen och jag vill avsluta epilogen med att tacka alla jag har sett, pratat och tagit bilder med under året. Dessa sociala stunder betyder väldigt mycket för mig.

 Annie besök 3

Var: Intiman, Stockholm

När: 14/11 2021

Det enda vi måste frukta är fruktan själv - President Roosevelt, Annie.

Annie har en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var en av de sista musikalerna jag såg innan pandemin tog sitt järngrepp över teater Sverige och en av de första jag såg i samband med att restriktionerna började lättas. 

Det är dessutom en väldigt passande musikal att ha runt en pandemi som denna och Kålle måste ha träffat väldigt mycket rättare än han någonsin kunde ana när han planlagde denna Broadway musikal till pandemi året 2020.

Att Annie dessutom handlar om hur USA tar sig ur den stora depressionen under 1930 talet är också väldigt passande med tanke på hur vi i kulturlivet slet för att få en chans att ta oss ur pandemi restriktionerna. Musikalens New Deal blir lite som vår öppningsplan för kulturen tack vare det.

Det var också kul att se och träffa Elin Bemark igen efter att ha sett hennes version av Warbucks sekreterare vid första besöket före pandemin. Hon var katt i den första versionen av Cats jag såg på Cirkus år 2009 och som sådan har hon också en speciell plats i mitt hjärta som en av "Cirkus katterna".

Det var också kul att träffa flera nya bekantskaper från tidigare Annie besök och är det något jag verkligen uppskattar minst lika mycket som att se själva föreställningarna så är det att träffa och prata med alla nya och gamla bekanta i samband med föreställningarna. För dessa stunder av social samvoro som ni tar er tid med trots att ni ofta har bråttom hem betyder väldigt mycket för en musikalmaskot som undertecknad och jag har svårt att förklara hur lyckligt lottad jag känner mig över att få vara med om alla dessa möten.

Ni som har läst så här långt har nog insett att jag rekommenderar Annie väldigt mycket och det gäller det mesta som Kålle gänget har satt upp på Intiman hittills. Det har verkligen blivit en kär tradition att gå och se deras olika föreställningar genom åren och jag hoppas att få återkomma till vinterns Astrid Lindgren musikal Ronja. Varmt tack till alla inblandade.

 Frihetens namn

Var: Kulturhuset Stadsteatern Kilen scenen, Stockholm.

När: 12/11 2021

Det började som en skakning på nedre däck – Tredjeklasspassagerarens sång.

 

När huvudpersonen Janna klagar på att staten lägger sig i hennes transaktion mellan sig själv och kaffe tillverkaren en gång för mycket blir hon som är en ung och engagerad liberal transporterad till ett möte med två av den svenska demokratirörelsens frontfigurer – Ellen Key och Hjalmar Branting.

Dessa försöker lära Janna ett och annat om hur Sverige gick från att bli en av världens fattigaste och mest obildade länder till att hamna i förarsätet i både rikedom, utbildning och inte minst demokrati. Den första akten blir således en alldeles lysande exposé över hur demokratin tar sina första tvekande steg hand i hand med Socialdemokraterna.

Den första akten är väldigt bra och jag skulle mer än gärna se den som en parkteater föreställning nästa sommar. Det känns som att både Janna och resten av publiken har lärt sig en hel del om hur demokratin uppstod redan då man i pjäsen firar Hjalmars Nobelpris.

I andra akten blir jag lite förvirrad och det är det som blir ingången till min kritik. Istället för att fortsätta att berätta om Hjalmar och Ellen förflyttas man plötsligt till en icke namngiven teaterskola vars elevuppsättning verkar vara Hjalmars roll i storstrejken 1907 – 09 och som tillsammans med Janna har huvudrollerna i första akten förvandlas plötsligt till roller i denna pjäs.

Det kunde ha funkat om man redan från början presenterat detta grepp som ett sätt att kunna förflytta sig mellan olika ”pjäser” i berättelsen men att introducera detta i andra akten blir mindre lyckat och gör mig osäker på vad det är jag ser. Den här typen av dramaturgiska ”konstgrepp” bör introduceras tidigt i första akten när man introducerar musikalens ”världsbild” till publiken för att fungera längre fram.

Tanken är att man ska följa Jannas bildningsresa från den som klagar på momsen i första akten till den som förstår sin fars engagemang i Socialdemokratin i den andra och detta löser man upp när Ellen kommer tillbaka och frågar Janna vad hon lärt sig på slutet.

Alla gör sitt bästa med det man har att arbeta med men jag får lite samma känsla som jag fick efter att ha sett musikalen Spök för några år sedan – Det är stundtals riktigt bra och har potential att bli ännu bättre men skulle behöva bearbetas ytterligare för att bli så bra det kan bli.

Nu är detta tydligen skaparnas första försök att skriva en musikal och jag hoppas verkligen att de får chansen att fortsätta – Jag anar en stor potential i det jag har sett och jag rekommenderar detta varmt till alla trots min kritik i andra akten. För det som är bra är tillsammans med den mycket intressanta diskussionen efteråt (något jag ibland saknar) väl värd att se för alla som är intresserade av demokratins födelse och jag hoppas att få se i första akten i Parkteatern framöver.

 Dansa Rennie

Var: Soppteatern Kulturhuset, Stockholm

När: 10/11 2021

Det var en gång… - Början på alla sagor.

 

Rennie Mirro (Cats, Robert Broberg och Dalbana med mera) berättar i Soppteaterns timmes format om sitt eget liv som dansare och det blir ett tydligt exempel livets verklighet för alla som arbetar med ett yrke där man använder kroppen lika intensivt som i dans och musikalvärlden.

Det blir på det viset en väldigt gripande berättelse om en dansare som befinner sig i övergångsåldern mellan att vara aktiv ”klarar allt” typen på stadens stora scener och den lite äldre personen som måste anpassa sitt agerande på scen till det kroppen klarar av. Man berörs starkt och det tror jag alla som har levt några år kan känna igen sig i.

Det gör att jag tycker att vi gott kan behöva fler berättelser av denna typ på världens stora musikalscener eftersom jag tänker mig att alla som har dans som en del av sitt yrke kan känna igen och uppskatta den tid alla vet ska komma men ingen hoppas eller tror ska komma när den väl kommer.

Därför rekommenderar jag alla att se denna föreställning och om inte annat när den ska ut på riksteaterturné framöver. Det är i det lilla formatet en enormt gripande och välgjord berättelse som tog i mig ordentligt trots att jag antagligen har bättre koll på artistlivets vardag och slit än många som inte är musikalmaskotar kan tänkas ha. Gå och se, ni blir inte besvikna.

 Comic Con Stockholm 2021

Var: Kista Mässan, Stockholm

När: 5-7 november 2021

Sannolikhet måste väl vara likt sanning? Sannolikhets monologen, Tage Danielsson.

Comic Con är en av Stockholms största årligen återkommande mässor för alla som gillar cosplay, datorspel och annat som har med "nördvärlden" att göra. Men för mig är det framförallt en chans att under en eller flera dagar se karaktärer från film, tv och dataspelsvärlden komma till liv på det mest otroliga sätt och därför tycker jag att det nästan är det bästa som finns efter musikal och teater.

För man skulle kunna säga att cosplay är en slags teater där de som cosplayer blir en karaktär man själv väljer och att en mässa blir en föreställning där de agerar som denna men utan manus och krav på att man ska vara castad av en producent. I många fall är dessutom dräkterna så skickligt gjorda och så bra anpassade till personerna som bär dem att man skulle kunna stoppa in dessa cosplayers in i filmen eller tv serien de kommer ifrån utan att märka skillnad och det måste väl vara ett betyg så bra som något på vad vad dessa kreatörer förmår.

Därför skulle man kunna säga att det för mig som är intresserad av mycket inom teater, film och tv spel var denna helg tre dagar i paradiset och det var otroligt många intressanta karaktärer och andra människor jag träffade och tog bilder med och ännu fler jag såg. Det är som att hjärnan inte hinner med och sortera ut alla intryck man får en sådan helg.

Det roligaste var att träffa gänget i Nordic Garrision/Rebel Legion Wampa cave med underavdelningarna Mandalorian Mech och R2 builders igen efter att jag har saknat dem i två års tid sedan den senaste mässan jag var på. Jag fick även nöjet att hjälpa till lite i deras monter och jag blir som alltid otroligt imponerad över vilken kvalitet de håller på sina dräkter - Är det någon som någon gång behöver en grup Star Wars karaktärer i något sammanhang så är det dessa ni ska kontakta.

En mässa som Comic Con borde vara något för alla teater, film, tv och spel intresserade att gå på då det finns så otroligt mycket att se, upptäcka och göra på en sådan mässa.

 

Saturday Night Fever

 

Var: China teatern, Stockholm

När: 4/11 2021

How deep is youre love? – Sång med samma titel.

 

China teaterns uppsättning av Saturday Night Fever är en av de föreställningar som har drabbats hårdast av Corona och jag har längtat tillbaka till China teaterns fåtöljer ända sedan starten på pandemin. Jag vet inte vilken Kristal kula man hade när man la sin tablå för ett antal år sedan men detta var precis det lyckopiller vi behövde nu.

Saturday Night Fever är ännu en i raden av China teaterns film adopteringar de senaste åren och de har verkligen lärt sig att göra musikalversionerna bra. Det känns tryggt att veta att man får en fantastisk upplevelse här baserad på en film man antingen har sett eller kan se på tv.

Musikalen bygger på en dansfilm med John Travolta i huvudrollen och här har man hittat vår egen David Lindgren som axlar denna ikoniska dansares moves riktigt bra. Man hade kunnat ställt John och David sida vid sida på samma scen och ingen hade blivit besviken. Resten av ensemblen med Kristina Lindgren i täten är lika bra men i denna typ av filmadopteringar krävs det att man hittar rätt i huvudrollen och det har man verkligen gjort här.

Ska man hitta något negativt i denna pärla är det att jag får känslan av att en del handlingstrådar lämnades obesvarade på slutet – Vi får till exempel veta väldigt lite om hur huvudpersonen lyckas fixa den bristande relationen med sina föräldrar och det hade behövts någon form av avslut där åt det ena eller andra hållet.

Dessutom riskerar teknikstrul lätt att bli en nackdel när man är så beroende av tv skärmar och projektioner som man är på China. I går var det en bit i en Led tv vägg som bestämde sig för att strula en bit in i andra akten och det bidrog genast till att den i övrigt magnifika scenografin förlorade förmågan att förflytta sig till New York lite grann. Man kan göra fantastiska saker med modern teknik i dagens teatervärld men ändå uppskattar jag nog att grunden i scenkonstupplevelsen får vara teaterns uppbyggda scenografi.

Ska man då gå och se denna pärla framöver? Gillar man Travoltas dansfilmer är det svaret självklart och jag tror att det är det lyckopiller vi alla behöver i en tid som denna. Gå och se, ni blir inte besvikna.