De 39 Stegen – En thrillerkomedi
Var: Intiman, Stockholm
När: 27/9 (Premiär)
Betyg: MVG
De 39 Stegen är teaterversionen av Alfred Hitchcocks film
som i sin tur bygger på en bok med samma namn. I pjäsen blir Richard Hannay
(Robin Stegmar) oskyldigt anklagad för ett mord i Londons West End (Det
klassiska teaterdistriktet) och blir jagad ända till Skottland där han får
uppleva en mardrömslik jakt undan både falska poliser och hemliga agenter där
flera roller spelas utmärkt av Cecilia Forss, Peter Dalle och Morgan Alling,
totalt blir det cirka 140 roller för alla skådespelare ihop vilket är en ren
njutning i sig eftersom det ofta sköts på ett så bra sätt att man knappt märker
att det är samma skådespelare som spelar alla roller, även om det ibland blir
stor komik av rollbytandet när en av herrarna flera gånger byter både hatt och
sinnestämning totalt på ett lysande sätt. Det krävs begåvade komiker för att gå
i land med detta och är det något dessa herrar (och dam) är så är det just begåvade
komiker. Dialogen är lysande och rapp, även om den stundtals får en något
gammaldags känsla av repliker i linje med ”Det är någon vid dörren!” vilket är
ett stor no – no i dagens manuskrivande, men man kan leva med det i en pastisch
komedi som denna.
Det är många minnesvärda sekvenser och själv är jag extra
förtjust i hur begåvat de löser sekvenserna på tåget och i bilen där
skådespelarna ger sken av rörelse genom att helt enkelt röra sig själva fram
och tillbaka på ett lysande sätt. Detta görs konstant genom hela pjäsen och man
får därigenom en känsla av att det förekommer mycket mer specialeffekter än vad
som verkligen är fallet. Jag älskar när man genom dessa små och enkla knep gör
sådant som om man hade velat göra det annorlunda hade krävt mycket av
specialeffekter och teknisk utrustning för att se naturtroget ut. Teater när
den är som bäst helt enkelt. Det märks att det är en gammal teaterräv som Reinne
Mirro som har koreograferat det hela då det hela tiden blir många geniala
rörelser som har perfekt koll på den komiska pulsen.
Är det något jag saknar skulle det vara att jag gärna hade
sett mer av Morgan Allings talang i fall komedins ädla konst, men det kan jag
leva med då han gjorde ett sent inhopp i ensemblen på grund av Johan Ulvesons
avhopp på grund av sjukdom.
En bra och välskriven pjäs som brås en smula på den
klassiska musikalen Singing in the Rain och gör det bra. Ett måste för alla som
vill skratta gott och underhållas i höstmörkret, och låt er inte avskräckas av
att den kallas thrillerkomedi, det är betydlig mer komedi än thriller.