lördag 28 september 2013

De 39 Stegen MVG


De 39 Stegen – En thrillerkomedi

Var: Intiman, Stockholm

När: 27/9 (Premiär)

Betyg: MVG

De 39 Stegen är teaterversionen av Alfred Hitchcocks film som i sin tur bygger på en bok med samma namn. I pjäsen blir Richard Hannay (Robin Stegmar) oskyldigt anklagad för ett mord i Londons West End (Det klassiska teaterdistriktet) och blir jagad ända till Skottland där han får uppleva en mardrömslik jakt undan både falska poliser och hemliga agenter där flera roller spelas utmärkt av Cecilia Forss, Peter Dalle och Morgan Alling, totalt blir det cirka 140 roller för alla skådespelare ihop vilket är en ren njutning i sig eftersom det ofta sköts på ett så bra sätt att man knappt märker att det är samma skådespelare som spelar alla roller, även om det ibland blir stor komik av rollbytandet när en av herrarna flera gånger byter både hatt och sinnestämning totalt på ett lysande sätt. Det krävs begåvade komiker för att gå i land med detta och är det något dessa herrar (och dam) är så är det just begåvade komiker. Dialogen är lysande och rapp, även om den stundtals får en något gammaldags känsla av repliker i linje med ”Det är någon vid dörren!” vilket är ett stor no – no i dagens manuskrivande, men man kan leva med det i en pastisch komedi som denna.

Det är många minnesvärda sekvenser och själv är jag extra förtjust i hur begåvat de löser sekvenserna på tåget och i bilen där skådespelarna ger sken av rörelse genom att helt enkelt röra sig själva fram och tillbaka på ett lysande sätt. Detta görs konstant genom hela pjäsen och man får därigenom en känsla av att det förekommer mycket mer specialeffekter än vad som verkligen är fallet. Jag älskar när man genom dessa små och enkla knep gör sådant som om man hade velat göra det annorlunda hade krävt mycket av specialeffekter och teknisk utrustning för att se naturtroget ut. Teater när den är som bäst helt enkelt. Det märks att det är en gammal teaterräv som Reinne Mirro som har koreograferat det hela då det hela tiden blir många geniala rörelser som har perfekt koll på den komiska pulsen.

Är det något jag saknar skulle det vara att jag gärna hade sett mer av Morgan Allings talang i fall komedins ädla konst, men det kan jag leva med då han gjorde ett sent inhopp i ensemblen på grund av Johan Ulvesons avhopp på grund av sjukdom.

En bra och välskriven pjäs som brås en smula på den klassiska musikalen Singing in the Rain och gör det bra. Ett måste för alla som vill skratta gott och underhållas i höstmörkret, och låt er inte avskräckas av att den kallas thrillerkomedi, det är betydlig mer komedi än thriller.

onsdag 25 september 2013

Om teknik och specialeffekter.

Om teknik och specialeffekter


Teknik och specialeffekter i modern musikal teater är ett kapitel i sig och kräver en delikat balansgång mellan önskan att låta teatern utvecklas och ta till sig av all den moderna teknik som finns och de stundom fantastiska möjligheter denna erbjuder  teatervärlden att göra fantastiska och häpnadsväckande tricks som till exempel när Elphaba flyger i Defying Gravity. Men baksidan av denna utveckling är att man stundtals kan gå för långt och i sin missriktade iver att visa vad man kan låta tekniken ta överhand och förstöra mycket av teaterupplevelsen. För det är ju ändå vad den konstform jag håller så högt handlar om: Att ge oss i teatersalongen en fantastisk teaterupplevelse och balansgången mellan en fin teaterupplevelse och att tekniken närapå förstör denna kan ibland vara hårfin. Detta skedde i mångt och mycket på den i övrigt utmärkta Dirty Dancing där de jättelika tvskärmarna nästan helt tog över hand och skapade en surrealistisk känsla av att vara på en märklig 3d film eller vara åskådare till ett konstigt tv spel. Satt man dessutom uppe på balkongen gjorde denna vinkel att en del av bakgrunden syntes och detta förstörde den effekt man ville nå helt och hållet. Tursamt nog hade Dirty Dancing en väldigt bra historia och enormt duktiga skådespelare, annars hade detta kunnat blivit ett teaterspektakel utan dess like. Jag har även hört rykten om att en av de tidiga Chess uppsättningarna hade problem med snurrande tv skärmar och likaledes lär Spiderman uppsättningen på ha haft mycket tekniska problem vilket leder mig till slutsatsen:

Att låta teater vara teater.

Missförstå mig inte, viss teknik behövs på teatern och i de flesta musikaler funkar tekniken alldeles utmärkt, som när Elphaba flyger i Defying Gravity, eller när Peter Pan flyger över salongen i Peter Pan och Wendy, eller till och med när bussen Priscilla glittrar i olika färger i Priscilla men i alla dessa fall har man det gemensamt att tekniken spelar andra fiolen jämtemot oss i publiken och aldrig tar överhand över vare sig teaterupplevelsen eller de som arbetar med att förmedla denna till oss.

Slutklämmen i detta är att jag gärna ser teknik och specialeffekter på scenen, men jag får lätt magsår om denna tar överhand och förstör teaterkänslan i upplevelsen, för det är ju ändå till syvene och sist teater jag går på teatern för att se, vill jag se film går jag till biografen och vill jag se cirkusdjur går jag till cirkusen, eller zoo, så enkelt bör det vara.


Notering från några år senare (2017): Tack och lov har folket bakom China teaterns uppsättning av Dirty Dancing lärt sig hantera både Tv skärmarna och annan teknik mycket bättre under senare år och jag har ofta haft tillfälle att berömma dem för denna positiva utveckling. I musikaler som Sällskapsresan och Book of Mormon har tekniken varit med i bakgrunden men aldrig tagit över på samma sätt som i Dirty Dancing. Det får mig att önska att man kunde sätta upp denna eminenta föreställning igen men med bättre koll på hur man hanterar tv skärmar och annan teknik i scenografi och dekor.

lördag 21 september 2013

Blodsbröder VG


Blodsbröder

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 20/9 (Premiär)

Betyg: VG

Ni har väl hört historien om hur en mor (Jennifer Brown) föder två söner (Anton Lundqvist och Albin Flinkas)? Den ena ger hon bort (till familjen Lejon, Tove Edfeldt och Michael Jansson) och den ena behåller hon, mycket för att hon redan har sju ungar (James Lund, John Alexander  Eriksson, Eva Rexed, Sandra Redlaff, Hanna Roth, Cilla Silvia och Mohamed Lachi) att mätta. Men vad händer när dessa bröder inser att de är av samma kött och blod trots föräldrarnas ständiga försök att hålla dem isär?


Denna musikal är visserligen en melodram, och visst är det både sorgligt och känslosamt men ändå är det många scener där man bara vill skratta åt de underhållande och träffsäkra skildringarna av en grupp barns uppväxt, och trots att alla barnen spelas av vuxna skådespelare är de verkligen underbara skildringar av de ungar man dagligen ser röra sig på stadens gator och torg, även om det hela skildras lite överdrivet och könsbarriärsbrytande. Som till exempel Albin Flinkas balletkjol eller Sandra Redlaffs underbara Stålmannen dräkt. Detta tillsammans med härlig och minnesvärd musik och sång gör denna musikal till en riktig pärla som jag är övertygad om kommer att bli en ny favorit på den svenska musikalhimlen, liksom jag är övertygad om att Sandra Redlaff kommer att synas mycket i de svenska musikalproduktionerna framöver så begåvad som hon är. Begåvade är även Anton Lundqvist och Albin Flinkas som de båda bröderna vars samspel verkligen bär denna berättelse och blir till något stort och här bör även berättarens (Niklas Hjulström) insatser nämnas. Hans förnämliga insats tar över mycket av körens roll i de gamla grekiska dramerna och framhäver och förstärker dramat samtidigt som han står för en stor del av den komiken som behövs i sådana här mörka berättelser.


Ska jag klaga över något är det att man i det kreativa teamet möjligen har valt en eller två komiska element för mycket för en superrealistiskt melodram som denna och överklassmoderns östeuropeiska lyxhustrus uppenbarelse hade jag nog gärna bytt ut till något för musikalen mer passande. Att göra scenografi och kostym till en musikal kräver alltid en stor fingertoppskänsla för vad det är musikalen vill säga oss åskådare och även om jag är den förste att applådera lyckade försök att experimentera och göra något annat än det man förväntar sig är det ibland ett irktigt gungfly man ger sig ut på om man saknar denna fingertoppskänsla.

Gå och se! Ni kommer inte att bli besvikna. Men förbered er på kochock, mer säger jag inte så har jag inget sagt.

fredag 20 september 2013

Spök - Går igen 30 år senare. G


Spök - Går igen 30 år senare.

Var: Cirkus, Stockholm

När: 19/9

Betyg: G

Spök är en uppdaterad version av musikalen som Björn Skifs och Bengt Palmers skrev och satte upp på Maxim teatern för 30 år sedan och som handlar om hur en ung  artist (Björn Skifs i originalet, nu Måns Zelmerlöw) kommer till ett stort hus för att skriva låtar och där möter butlern Bernhard (Loa Falkman) och de spökande systrarna Giljotina (Lena Philipsson) och Salmonella (Sussie Eriksson) samt deras yngre jag Nettan (Marit Eriksson) och Tina (Liza Sandberg) som bokstavligen vill ta livet av Dante eftersom det är deras enda chans att bli fri från sitt liv som spöken.

Denna musikal är svår att sätta betyg på då allt är bra och roligt, ja stundtals riktigt bra och mycket roligt till exempel när Dante och Bernhard ska laga mat i låten Kittelsprittarn, men grundkänslan är att det aldrig lyfter och blir riktigt bra, ja rentav att det saknas något. Och jag tror att det som saknas är att huvudpersonen Dante inte har någon passion eller drivkraft som gör att han vill något mer än att överleva i musikalen  och det räcker inte för att bära denna annars utmärkta historia där alla andra huvudkaraktärer verkligen vill något och således hade funkat bättre som huvudpersoner än Dante i sin nuvarande form. Visserligen vill Dante skriva låttexter och koppla av, men inte ens det gör han särskilt passionerat utan mer som ett tidsfördriv vid sidan av. Bättre hade kanske varit att låta spöksystrarna fånga Dantes söta flickvän Anna (Ulrika Ånäs, tidigare Liljeroth) för att få Dante till huset i ett försök att frita henne, eller att ge honom en uppgift som att hitta någon släktings gömda notskatt, då hade han haft en viktig uppgift att engagera sig i, och en anledning att stanna kvar i huset trots alla faror och fasor där.

Allt är bra gjort och det finns kvalité och förmåga i berättelsen, vilket gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är synd att inte herrarna Skifs och Palmers fortsatte på musikalskrivarbanan då detta känns väl i klass med de framgångsrika musikalskaparparet Webber och Rices första riktiga musikal Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat och således hade även detta par kunnat nå oanade höjder med några fler musikaler innanför västen.

Bör man då gå och se denna musikal? Kan man leva med den stundtals enkla och rätt förutsägbara historien och dessutom gillar liknande musikaler som Skönheten och Odjuret, absolut. Det är mycket bra musik och dialogen är underhållande och välskriven och det funkar som en stunds tidsfördriv, men det känns inte som en musikal som kommer att få väldigt många superfans om 30 år eller så.

torsdag 19 september 2013

Priscilla . Queen of the desert. Repetion, inget betyg.







Priscilla – Queen of the desert.

Var: Göta Lejon

När: 18/9 2013

Betyg: Repetion, inget betyg.

Priscilla är kort och gott en fantastisk show med makalösa kostymer och rörande historia, kort sagt allt som en bra musikal ska ha. Det märks att kostymer och rekvisita är lånade från Broadway showen för allt är mycket mer glitter och glamour än vad som är gängse standard (och då är ändå den hög!) i sverige och framförallt finns det en mångfalld av kostymer så att man bara sitter och gapar. Dessutom är bussen Priscilla (varifrån titeln är hämtad) ett kapitel i sig och de har faktiskt fått förstärka scengolvet för att det ska bära denna magnifika historia.

Dock kan man undra lite över vad Divornas (Pernilla Wahlgren mfl) verkliga roll är? De dyker upp då och då och sjunger många av pjäsens låtar och de gör de bra, men de är inga egna karaktärer och tillför egentligen inte så mycket  mer än att tillföra glitter och glamor till showen så det hade kanske gått att lösa på ett sätt som givit dessa underbara sångare en plats i musikalen som egna karaktärer med en egen agenda, som det nu är känns det som att de tre dragqueenerna lika gärna kunde sköta deras jobb och göra det lika bra.

Priscilla är byggd på filmen med samma namn och handlar om tre dragqueens (som i La Cage Aux Folles, ni minns?) spelade av Björn Kellman, Patrik Martinsson och Erik Höiby som i en gammal sliten buss ger sig ut i Australiens ödemarker för att resa till ett gig i den berömda staden Ayers Rock (The Flying Doctors) och på vägen upplever en mängd äventyr i diverse ökenhålor i den australienska vildmarken men framförallt lär sig något om sig själva, för detta är precis som alla bra musikaler i första hand en berättelse om människor och deras upplevelser.

Rekomenderas varmt, om inte annat för de fantastiska kostymernas (och jag ser gärna att de lånar kostymer från Broadway fler gånger efter detta!) och de många hitsens skull.



torsdag 12 september 2013

Brev till Birgitta Svendén angående operans utbyggnad.

Har med intresse följt de senaste dagarnas debatt kring operans framtida ombyggnad och tänkte komma med några egna tankar och förslag.

Operan är en väldigt vacker byggnad med ett perfekt läge i en lummig del av stan med en utsikt många skulle drömma om. Att den dessutom har använts som operahus sedan 1898 gör att man verkligen önskar att väggarna kunde tala för de har onekligen både sett och hört en hel del genom åren. Det är ingen tvekan om att operahuset är en av stadens mest klassiska teatrar och väl värd att fortsätta användas som sådan.

Men samtidigt är det just mycket av det som gör att operan är så väl värd att bevara som gör den svår att använda enligt den standard som teatrar bör ha idag. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket utrymmen att ha all den teknik och utrustning som många moderna föreställningar kräver, och därtill finnns det helt enkelt inte tillräckligt med sittplatser för att stora moderna produktioner ska bära sig, vilket är en stor brist i hela stockholms, ja rentav hela sveriges musikteater (dit jag räknar opera) värld. Många skriker efter en stor modern teater med något mer än 2000 sittplatser som både kan ta emot och producera alla de senaste och dyraste operorna och musikalerna och få ekonomi i det. Och att i detta läge satsa 2 miljarder på att renovera en kulturminnesmärkt byggnad känns lite tveksamt, även om jag verkligen kan förstå varför ni vill bevara verksamheten i detta majestätiska operahus.

Så vad göra? Mitt förslag är att man bygger nytt men ändå behåller teaterverksamhet i det gamla huset. Låt mig utveckla:

Bygga nytt: Det finns förslag på att bygga en ny opera bortom Stadsgårdskajen och där skulle man ha utrymme att bygga en stor och modern teater med både stora scenutrymmen och stor salong, säg för 2500 platser i en huvudscen 500 platser i en lilla scen och en stor utomhusscen för sommarföreställningar. Detta skulle i likhet med nybyggena i Oslo och operan i Göteborg kunna bli en verklig signaturbyggnad för Stockholm, mycket på samma sätt som den nuvarande operan var en signaturbyggnad 1898. Dessutom har man då möjlighet att producera och ta in alla de senaste musikalerna i en stor salong som hela Stockholms teatervärld skriker efter och genom intäkterna därifrån ge operaverksamheten ekonomiska muskler att sätta upp egna storproduktioner, och eller tvärtom. Jag tror säkert att Vicky von der Lacken och de andra musikalproducenterna skulla kasta trånande blickar åt en sådan teaterscen och (utan att veta säkert) kunna tänkas vara med att bidra vid uppförandet av en sådan, mot att de får spela där.

En annan idé som jag funderat på är om inte den nybyggda slussen skulle kunna hysa ett nytt operahus med eftersom man har lokaler där som inte är fyllda sedan man skrinlade planerna på den av kultursverige förkastade gallerian och jag tror mig minnas att det finns ett kulturförslag där tankar kring detta utvecklas.

Så vad gör man i detta fall av det nuvarande operahuset kan man undra? Helt klart är att det borde ha någon form av teaterverksamhet och en variant kan vara att man gör om det till huvudscen för er dansverksamhet, och därmed frigör speltid från det nya huset för deras musikalproduktioner. En annan variant är att Vicky eller någon annan tar över och producerar tal och musikalteater av det scenografiskt enklare slaget. En tredje att man helt enkelt överlåter huset till barnkulturverksamhet så som unga Klara, eller gör om det till huvudscen för friteatergruppers uppsättningar. Men helt klart är att en sådan kulturhistorisk byggnad måste användas till det den är avsedd för, nämligen teater.

Långt brev är lång, men jag hoppas att jag har lyckas klargöra något om hur jag tänker i denna fråga.

onsdag 11 september 2013

30 års festen - After Shave och Galenskaparna VG


30 års festen – After Shave och Galenskaparna.

Var: Oscarsteatern, Stockholm

När 9/9 2013

Betyg: VG

En riktig nostalgitripp är alltid svår att betygsätta eftersom man alltid måste ha i åtanke att många av dem som läser detta förmodligen inte har samma relation till detta som jag har. Men i fallet med After Shave och Galenskaparna är det nog säkert att påstå att de allra flesta har någon form av relation till något av deras mångfasciterade verk. Många har säkert sett underbara Macken eller råkat ut för underbara Farbror Frejs tokerier i En himla många program. Eller kanske sett långfilmer som Leif, Hajen som visste för mycket och Macken del 7 på bio. Eller rentav varit på någon av de många showerna som Stinsen brinner, Hagströms konditori  och Alla ska bada. Eller, tja, listan lär aldrig ta slut och i 30 års festen får vi i publiken ta del av 30 underbara nummer under 30 fantastiska års produktioner av Knut Agnred, Jan Rippe,  Per Fritzell (After Shave) Anders och Claes Eriksson och Kerstin Granlund (Galenskaparna) samt deras ”husband” Den ofattbara orkestern XL.

Nostalgifaktorn är hög och som högst i första aktern där ett underbart Macken medley utgör höjdpunkterna tillsammans med Åke från Åstol klassikern Pappa flytta inte in till Tjörn medan den andra aktens många härliga nummer känns lite för okända för mig för att den ska komma upp i samma toppbetyg som första akten, vilken ensam skulle ha fått en solklar MVG are. Ser man det rent nostalgiskt borde man kanske ha vänt på steken och gått från nutid till dåtid och därmed fått en hejdundrande allsångsavslutning i Bara sport, den underbara texten som är baserad på radiosportens signaturmelodi. Sedan kan jag personligen sakna nummer ur filmerna, till exempel den underbara Rotums kanoner och krut ur Leif men då hade den här underbara föreställningen lätt kunnat sluta långt efter midnatt.

Bör man då gå och se denna? Självkart utropar jag och alla vänner av After Shave och Galenskaparna. Detta är komik på högsta skrattnivå alla kategorier och helt underbart att se. Mycket nöje!