Björnes favoriter

Björnes favoriter

Var: Maxim, Stockholm

När: 25/11 2018

Jag blir alldeles varm av att vara så här snäll – Björne.

Original Björne (Jörgen Lantz) bjuder in till en timmes nostalgitripp för alla barn och vuxna som är uppväxta med Björnes Magasin och med sig har han sina vänner Snigel och Hugo men även ett band som bjuder på många fina låtar under föreställningens gång och det varvas med små scener spunna kring sådant som ligger nära barnets verklighet och uppfattningsförmåga.

Det som gläder mig som vuxen besökare mest är att spelet mellan Björne och hans vänner hålls på en bra nivå även för oss äldre och att man således slipper överspel – Något som inte är helt ovanligt i en del tv program som riktar sig till de yngre barnen. Man hittar en helt perfekt ton och ett format som passar väldigt bra i barnteater sammanhang.

Man håller också en bra längd (en knapp timme) och har en bra blandning av lättsamma och undervisande ämnen vilket bidrar till att föreställningen blir tilltalande även för oss vuxna.

Det finns inte så mycket att klaga på i denna nostalgitripp och jag kan inte mer än att varmt rekommendera den till alla som någon gång har sett på och fascinerats av Björnes Magasin – Ni kommer inte att bli besvikna.

9-5 enligt Robin Karlsson

9 – 5 enligt Robin Karlsson

Var: Tibble Teater, Täby, Stockholm

När: 24/11 2018

Somewhere over the rainbow – Trollkarlen från Oz.

9 – 5 är en musikal som bygger på en film av Dolly Parton som hade den kända sångerskan själv i huvudrollen som en av de tre tjejer berättelsen spinner kring. Musikalens tema är förändring och kvinnornas frigörelse från en macho chef vilket i sig gör denna musikal väldigt aktuell i dessa MeToo tider. Det känns även som en bra skolmusikal i och med alla kvinnliga roller i den månghövdade ensemblen.

Kampen för frigörelse från en egensinnig chef känns också igen från Bad Girls (Kulturama, SMU) där man också har samma typ av kvinnors frigörelse dramatik som denna har. Det är bra gjort och en musikal som behövs i tider som dessa när vi ser en strävan bort till gamla och inte fullt så goda tider på många håll i världen.

Det är bra fart i denna musikal och många scener är underbart koreograferade av Robin och Maja Stopp (Jesus Christ Superstar) som är teamet bakom denna musikal. Det är mycket energi och ensemblen gör ett stort arbete i att förmedla kvinnornas liv på en mansdominerad arbetsplats i det sena 70 talet.

Ska man ha någon synpunkt är det valet att ha chefens kontor längst ute på scenens kant vilket gör att vi som sitter långt fram får böja väldigt mycket på huvudet för att se dessa scener. Samtidigt är det en fördel i att man inte behöver flytta all utrustning på detta kontor fram och tillbaka mellan de olika numren och man utnyttjar denna del av scenen på ett bra sätt som annars inte vore möjligt.

På det hela taget är detta en musikal som är mycket sevärd och som är aktuellare än man hade hoppats att den skulle vara. För trots att dagens kvinnor inte har samma rigida förhållande till både sin arbetsplats och sina manliga kollegor som man har i denna musikal är ändå mycket av problematiken densamma och bara det gör denna musikal sevärd. Gå och se men skynda er för det är inte alltför många tillfällen kvar.

Ghost besök 2

Ghost besök 2

Var: China teatern, Stockholm

När: 22/11 2018

Jag är en läkare och ingen magiker - Star Trek.

Det är andra gången jag såg Ghost och det är första gången jag såg Kristina Lindgren som huvudrollen Molly Sandén vilket i sig räcker för att göra kvällen magisk. Att föreställningen sedan "har satt sig" på ett riktigt bra sätt och att hela ensemblen verkar ha väldigt kul i denna romantiska berättelse gör inte saken sämre.

Det känns även som att många av de teatraliska trick som behövs för att denna föreställning ska fungera känns säkrare i och med att ensemblen har utvecklat en trygghet i de trick man är satta att göra. Dock känns det som att scenen när Tunnelbanespöket lär Sam (Peter Johansson) att flytta på saker borde ses över. Men det är möjligt att det har att göra med var i salongen man sitter också.

 Det är helt enkelt svårt att få till en scenupplevelse som funkar lika bra oavsett var i salongen man sitter och det är något alla som sätter upp föreställningar som bygger på teatraliska trick och stunt måste tänka på även om det inte stör mig som van teaterbesökare något.

Men det som framförallt gör detta till en mycket sevärd föreställning är det fantastiska skådespelararbetet artisterna emellan eftersom det är deras agerande som i mångt och mycket gör denna föreställning både bra och trovärdig. För klarar inte dessa av att leverera magin blir det ingen spökhistoria och utan en bra koreografi skulle inte denna berättelse funka alls eftersom de teatraliska tricken och stunten skulle bli omöjliga att utföra.

Vilket gör det extra roligt för mig som har så många bekanta i denna föreställning att se och njuta av dessa underbara artisters förmåga att leverera en egentligen omöjlig berättelse om spöken och livet efter detta på ett trovärdigt, romantiskt och underhållande sätt. Bara det gör denna föreställning värd att se och se om och det är jag enormt tacksam för.

Jag är normalt sätt ingen vän av spök och skräck berättelser men detta är mer än en romantisk komedi än en regelrätt skräck historia och jag tycker att det kreativa teamet har valt en väldigt bra nivå att berätta denna historia på. Man har fått en saga som borde passa de flesta som gillar en god musikal och det är jag också väldigt tacksam för.

Det sjunde inseglet

Det sjunde inseglet

Var: Uppsala Stadsteater

När: 17/11 2018

En överbetald musikalartist tar en okänd välgörare – Karl Bertil Jonsson.

Det sjunde inseglet är en del av Uppsala Stadsteaters Bergman år och det är en kombination av dansteater och tal teater vilket i sig är ett lovvärt försök men i slutändan blir lite av det sämsta från båda världarna. Man säger sig vilja ha 100 procent teater och 100 procent dans och därigenom skapa ett helt nytt uttryck för dansen – Vilket man inte lyckas med alls.

Som dansteater är det snyggt gjort och man har valt en intressant postmodern miljö för dansarna att röra sig i där kostymer och scenografi bildar en slags dystopiskt nutidsmiljö med döden i fokus. Man använder ett rullband på ett väldigt snyggt sätt och de stora lyktstolparna bildar en intressant och tänkvärd miljö som ofta används av dansarna för att skapa variation i det som visas på scen. Det är dessutom väldigt skickliga dansare som är mästerliga i att skildra dansrörelserna koreografen ber dom göra. Hade man lanserat detta som en dansproduktion med vissa repliker hade detta varit lysande gjort.

Men man lanserar det som något nytt – Som en kombination av dans och teater där båda konstformerna ska vara närvarande hela tiden och eftersom jag älskar musikal med mycket dans borde denna kombination ligga nära det jag älskar mest av allt.

Men man är långt ifrån att integrera dans och skådespelande på samma sätt som man lyckas göra i till exempel West Side Story, Cats och Hair. Det är som att man är rädd för att tala när man dansar trots att dessa musikaler visar att man kan både sjunga och tala samtidigt som man dansar.

Jag har länge önskat att Benke Rydman (regissören) skulle sätta upp en dansmusikal som de ovan nämnda och jag tror att det skulle ge en bra ingång i konsten att kombinera dans med tal och sång och det önskar jag än mer efter att ha sett detta försök att kombinera dans med teater.

Sedan undrar jag vad de i och för sig snygga kostymerna från tv serien A Handmaids Tale gör i denna föreställning? Jag väntade på någon slags återkoppling till denna serie från den prästfigur som verkade leda de kloster lika statisterna som ofta sågs i dessa dräkter men någon sådan kom aldrig. Jag tror det hade behövts för att man skulle kunna få ett helhetsperspektiv på detta dräktval.

Är då detta värt att gå och se på? Är man lika passionerad på dans som jag är på musikal är det nog ett måste och kombinationen av en modern tolkning och snygga dansnummer gör denna föreställning sevärd. Men jag tror ändå att man hade kunnat förmedla Bergmans film bättre genom att välja mellan dans och tal teater och genom att lägga detta i den riddartid filmen utspelar sig i. Nu blir det lite för mycket varken eller för min smak.

Sagan om Karl Bertil Jonssons Julafton

Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton

Var: Scala teatern, Stockholm

När: 15/11 2018

Jag har närt en kommunist vid min barm! – Tycho Jonsson.

Det här är nostalgi på hög nivå för alla oss som är uppväxta med Tage Danielssons klassiska julsaga i ”gammal tv” på julafton. När man sätter sig i salongen blir det som att stiga in i tv programmet vilket inte är så konstigt med tanke på att man har haft originaltecknaren (Per Åhlin) som hjälp när man har gjort scenografin. Det är porträttlikt och allt är ”som det ska vara” när man ser det på julafton.

Men hur förvandlar man då en 23 minuter lång julsaga till en drygt två timmar lång musikal? Jo man fyller ut den klassiska berättelsen med sånger och tar hjälp av Henrik Dorsins berättare som får återkoppla denna berättelse till vår nutid vilket ger ett extra lager av förståelse för skillnaden mellan Karl Bertils dåtid och vår egen samtid i till exempel kronkursens utveckling.

Sångerna känns rätt och de kommer exakt där de ska ur ett musikaldramatiskt perspektiv. Henrik Dorsin har hittat exakt rätt ton och musikalisk känsla för sina sånger och även humorn i berättarens mellansnack ligger exakt rätt. Man får helt enkelt känslan av att detta är vad Tage Danielsson hade skrivit om han hade gjort en musikal av denna saga.

Vad finns då att anmärka på i denna musikaliska nostalgitripp? Inte mycket förutom att denna föreställning förmodligen hade vunnit på att dras ihop till en akt så att man hade berättat hela sagan i ett svep precis som man gör på julafton. Pausen på tio minuter känns mer som ett onödigt avbrott i den gemytliga julstämningen man har spenderat hela första akten att bygga upp.

Sedan kan jag tycka att det är ett missat tillfälle att berättaren inte ger oss en tankegång kring vilket av dagens varuhus Tycho Jonsson hade kunnat äga. Hade man som mångårig stockholmare fått en insikt kring att Karl Bertils fader idag hade ägt NK eller Åhléns City så hade man kunnat få ett annat perspektiv på hans rikedom.

Men det är ändå en nostalgitripp värd att ta för alla som någon gång har sett denna fantastiska saga på tv och vill se hur det kan gestalta sig i verkligheten.

Djungelboken enligt Dröse och Norberg

Djungelboken enligt Dröse och Norberg

Var: Stockholm Waterfront hotell och kongress

När: 10/11 2018

Jag vill ju va en människa som du! – Disneys version av Djungelboken.

I Djungelboken har Dröse och Norberg (Trollkarlen, Aladdin, Snövit mfl) slagit på stort i både kostym och scenografi och bjuder i sin version av Djungelboken in oss i en magisk värld av storslagen scenografi och häftiga djurkostymer. Men det är inte Disneys version av denna klassiska saga vi får se utan en helt egen tagning med det engelsmännen kallar Pantomi i fokus.

För mig som älskar sago och fantasy musikaler med mycket djurroller och häftiga kostymer är detta en ren ögonfröjd att se. Jag njuter av alla karaktärer som huvudpersonen Mowgli möter under sin vistelse i djungeln och jag trivs med hur regissören och koreografen har hittat unika rörelse och talmönster för varje djur i den månghövdade ensemblen.

Detta är helt enkelt ett par timmars fest för alla musikal och teatervänner med barnasinnet i behåll och det händer hela tiden mycket som alla barn i publiken gillar. Det verkar som att oavsett vad Dröse och Norberg sätter upp så hittar man ett anslag och ett koncept som är glatt, färgsprakande och fascinerande och man har även lyckats få in fler kvinnliga roller än i den klassiska ”Disney versionen” vi ser på julafton.

Man håller också på att växa in i den stora kostym som Waterfront och de stora arenorna ute i landet erbjuder men det innebär också att många i den månghövdade publiken hamnar långt ute på kanten där man ser scenen från sidan och eller långt ifrån. Detta är lite tråkigt i en musikal som Djungelboken där man liksom i Cats har mycket att vinna på att se de fantastiska kostymerna och den utsökta make upen på nära håll. Den är dock inte lika interaktiv som Cats och man har god hjälp av de stora tv skärmar som visar bilder föreställningen på nära håll – Men jag förlorar lite av teaterkänslan när jag sitter så långt ifrån scenen att man tittar på skärmarna lika mycket som man tittar på scenen. För mig är teater här och nu och det är viktigt att svepas in i den värld man vill presentera uppe på scen, vilket man delvis missar när man ser delar av föreställningen på tv skärmen.

Därför tror jag att denna föreställning kanske hade gjort sig bättre på en teater som Cirkus, China eller Maxim där man har förhållandevis nära till allt som sker på och omkring scenen. Men samtidigt innebär detta val av arena att många fler barn och vuxna får chansen att gå och se denna föreställning vilket naturligtvis är tacknämligt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Men det är ändå roligt att denna typ av pantomi teater kan sättas upp på ett storslaget sätt i ett arena format som annars är förbehållet de stora artisterna och publikdragande jätteproduktionerna. Man har dessutom många skådespelare som har hängt med i ensemblen ända från Trollkarlen från Oz och det har även tillkommit många nya namn i den ständigt växande Dröse och Norbergsfamiljen. Det skapar en familjär känsla på scenen där alla artisterna verkar trivas med sina roller på och bakom scen och man skapar även speciella kostymer åt den delar av den månghövdade foaje personalen vilket uppskattas. På det hela taget en föreställning väl värd att se och se om för alla barn och vuxna.

Something Rotten enligt Wermland Opera

Something Rotten enligt Wermland Opera

Var: Wermland Opera i Karlstad

När: 8/11

Macavity var inte där – Macavity, Cats.

Something Rotten är paradiset för oss musikalfans som kan le igenkännande åt referenser från världens stora musikaler så som Cats, Fantomen, Annie, Shrek och Cabaret – För att nämna några ur den rikliga fora med musikalreferenser som förekommer i denna skruvade komedi om bröderna Bottoms något ansträngda förhållande till föreställningens rockstjärna, William Shakespeare. Denna skriver hit efter hit och beundras av alla vilket inte är lätt för de samtida teaterproducenter som lever i hans skugga.

Den äldre av bröderna kommer med hjälp av en spåman på att nästa stora grej inom teatervärlden kommer att vara musikal och det är i det numret man börjar gå i taket med alla musikalreferenser. Men tyvärr har inte denna spåman med ett i spåvärlden välkänt efternamn alla sammanhang glasklart för sig och därför blir många av referenserna lika skruvade som denna musikal är och det är bara så underbart roligt att man måste kapitulera.

För mig som gillar kostym, fantasy och sagomusikaler är denna musikalkomedi en perfekt storm av underbart roliga tokigheter från numret som heter Musikal ända fram till det äggstra roliga numret Omelett. Dock tror jag att man vinner mycket på att någorlunda bra koll på både Shakespeare och de stora musikalerna eftersom det är en stor del av poängen med denna musikalparodi. Dock är denna föreställning rätt självförklarande och man kan ha utbyte av de roliga skämten och de fantastiska shownumren även utan att ha sett en enda musikal. Men det hjälper att ha gjort det.

Det är svårt att hitta något att klaga på denna premiärkväll eftersom alla artisterna är på topp och har all den energi och komiska begåvning en god musikalkomedi kräver. Det man möjligen skulle kunna ha åsikter om är att den svenska översättningen av originalet koppling mellan Hamlet blir lite svårare att förstå i det svenska Omelett – Men samtidigt är det väldigt svårt att hitta bra översättningar till skämt som inte har en naturlig direktöversättning utan att man förlorar hela andemeningen med skämtet.

Ibland önskar man att översättarna kunde ha större frihet att använda de engelska original orden i den svenska översättningen så som man gör i en av sångtitlarna där man har valt Will Power som titel. Många svenskar har trots allt bra koll på engelska och jag tror därför att man inte skulle ha några problem att ha både enstaka repliker på engelska eller att sjunga sångtexterna på det språket om så behövs.

Men på det hela taget en underbart rolig musikal väl värd en resa till Karlstad som de säger i Guide Michelin. Dessutom är det ett måste för alla musikalfans och jag hoppas att denna pärla sätts upp i storstäderna när Karlstad är klar med sin produktion. Denna uppsättning är trots allt europa premiären och jag är övertygad om att den kommer att göra succé både på Stockholms privatteatrar och Londons West End.

Dessutom vill jag avslutningsvis passa på att tacka Visit Karlstad, Elite Hotels och Wermlands Operan för denna möjlighet att se premiären och alla de andra arrangemang som denna resa innehöll. Jag har ofta velat åka till Wermlands Opera och se många fler av deras uppsättningar än vad jag har haft.