Frihetens namn

Var: Kulturhuset Stadsteatern Kilen scenen, Stockholm.

När: 12/11 2021

Det började som en skakning på nedre däck – Tredjeklasspassagerarens sång.

 

När huvudpersonen Janna klagar på att staten lägger sig i hennes transaktion mellan sig själv och kaffe tillverkaren en gång för mycket blir hon som är en ung och engagerad liberal transporterad till ett möte med två av den svenska demokratirörelsens frontfigurer – Ellen Key och Hjalmar Branting.

Dessa försöker lära Janna ett och annat om hur Sverige gick från att bli en av världens fattigaste och mest obildade länder till att hamna i förarsätet i både rikedom, utbildning och inte minst demokrati. Den första akten blir således en alldeles lysande exposé över hur demokratin tar sina första tvekande steg hand i hand med Socialdemokraterna.

Den första akten är väldigt bra och jag skulle mer än gärna se den som en parkteater föreställning nästa sommar. Det känns som att både Janna och resten av publiken har lärt sig en hel del om hur demokratin uppstod redan då man i pjäsen firar Hjalmars Nobelpris.

I andra akten blir jag lite förvirrad och det är det som blir ingången till min kritik. Istället för att fortsätta att berätta om Hjalmar och Ellen förflyttas man plötsligt till en icke namngiven teaterskola vars elevuppsättning verkar vara Hjalmars roll i storstrejken 1907 – 09 och som tillsammans med Janna har huvudrollerna i första akten förvandlas plötsligt till roller i denna pjäs.

Det kunde ha funkat om man redan från början presenterat detta grepp som ett sätt att kunna förflytta sig mellan olika ”pjäser” i berättelsen men att introducera detta i andra akten blir mindre lyckat och gör mig osäker på vad det är jag ser. Den här typen av dramaturgiska ”konstgrepp” bör introduceras tidigt i första akten när man introducerar musikalens ”världsbild” till publiken för att fungera längre fram.

Tanken är att man ska följa Jannas bildningsresa från den som klagar på momsen i första akten till den som förstår sin fars engagemang i Socialdemokratin i den andra och detta löser man upp när Ellen kommer tillbaka och frågar Janna vad hon lärt sig på slutet.

Alla gör sitt bästa med det man har att arbeta med men jag får lite samma känsla som jag fick efter att ha sett musikalen Spök för några år sedan – Det är stundtals riktigt bra och har potential att bli ännu bättre men skulle behöva bearbetas ytterligare för att bli så bra det kan bli.

Nu är detta tydligen skaparnas första försök att skriva en musikal och jag hoppas verkligen att de får chansen att fortsätta – Jag anar en stor potential i det jag har sett och jag rekommenderar detta varmt till alla trots min kritik i andra akten. För det som är bra är tillsammans med den mycket intressanta diskussionen efteråt (något jag ibland saknar) väl värd att se för alla som är intresserade av demokratins födelse och jag hoppas att få se i första akten i Parkteatern framöver.