Återbesök på Cats i Växjö

När: 6-7/12 2013
Var: Växjö konsert och Kongress.

Det lönar sig verkligen att se musikaler igen, om inte annat för att man ser många fler detaljer än de man hann med att ta in i första omgången, och om man därtill lägger feedback och kommentarer från alla underbara skådespelare blir man mycket klokare efterhand.

Dessutom blev denna resa en once in a lifetime upplevelse på grund av att jag fick bli sminkad som katt av de duktiga make up artister som gjorde deras make up och det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga (ens jämfört med alla fantastiska Cats upplevelser) som jag är verkligt lyckligt lottad att ha fått uppleva och jag kan inte nog tacka ensemblen för denna fantastiska inblick i hur det går till bakom kulisserna på min favoritmusikal. Det har varit min önskedröm ända sedan jag först förstod att det fanns lyckliga tv reportrar och andra som fick just den äran och det känns verkligen som jag numera tillhör ett utvalt fåtal. Om jag någonsin får uppleva något liknande igen vet jag inte, men jag är så tacksam över att ha fått gjort det och skulle gärna upprepa denna upplevelse, för det var verkligen en fantastisk upplevelse som jag inte har hunnit smälta ordentligt ännu. Återigen: Tack!

Lite noteringar:

Att välja en katt när man får chansen att bli sminkad som en av dem är inte det lättaste, jag valde länge mellan min favorithankatt Coricopat, Mungojerrie och Vickiprickitass men till slut kändes valet ändå rätt självklart då Coricopat alltid har varit mig närmast hjärtat och även om jag önskar att jag hade kunnat göra Johan Kullberg och Susanne Petersson glada genom att välja någon av deras katter var det ändå hos Coricopat mitt hjärta fanns mest, och någon vis person sa att man ska följa sitt hjärta.

Jag tyckte tidigare att Grizabella möjligen blev accepterad något för tidigt men blev upplyst om att det var Jemima och Victoria som helt accepterade henne först och det ligger väl i linje med vad som är brukligt, även om det inte brukar framgå riktigt så tydligt. Jag såg detta mycket tydligt under tredje showen och detta kändes helt annorlunda än under de två föregående föreställningarna. Så plus i kanten för lite insiderinformation där. Tack Grizabella!

Jag är fortfarande rätt ovan med tanken på Profetikus som en övervintrad hippie, men det är absolut en vanesak och jag gillade det mer och mer ju fler föreställningar jag såg. Kanske inget jag skulle ta med om jag fick göra Cats på mitt sätt, men jag applåderar absolut den bakomliggande tanken och sättet hans roll smälte in och passade i denna föreställning. Och så som han spelades gjordes det med mycket värme och väldigt bra röst, vilket gör att jag ändå tar till mig och minns denna tolkning med värme.

Jag älskade verkligen att det kreativa teamet och ensemblen vågade ta ut svängarna här och experimentera med nya formspråk och nya sätt att göra de olika numren på men att de ändå lyckades behålla allt vad som är kärnan och det viktiga i Cats, det vill säga dansen, de olika numrens egna karaktärer och att alla verkligen är katter. Att puritanen i mig vid något enstaka tillfälle skriker till och reagerar må vara hänt, men jag applåderar absolut den bakomliggande viljan att våga och skickligheten i utförandet! Och jag förlorade aldrig någonsin känslan av att det verkligen var Cats, och en väldigt välgjord och enormt duktigt spelad sådan jag såg.

Stort tack till Sonja Gube och alla katter, främst Susanne Petersson (Gumbiekatten Vickiprickitass aka Jennyanydots), Johan Kullberg (Mungojerrie och regisassistent) och Gabriel Cárcamo (Coricopat) för all hjälp och att ni gav mig denna möjlighet att leva i min dröm för några timmar!

Sweeney Todd

Sweeney Todd

Var: Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

När: 4/12 (Premiär)

Sweeney Todd är inget för mörkrädda. För detta är det närmaste man kan komma en skräckhistoria i den moderna musikalvärlden och även om jag inte är så förtjust i skräckfilmer görs detta väldigt bra och det finns stunder av komik i all dramatik vilket är vad varje nattsvart musikal behöver. 

Sweeney Todd handlar om barberaren Benjamin Baker som har förlorat allt och efter en långs tid exil i Australien återvänder som den demoniske hämnaren Sweeney Todd, utmärkt spelad av den inte helt okände musikalräven Peter Jöback. I London väntar pajbagerskan mrs Lovett (Vanna Rosenberg) på honom och hon har sparat hans rakkniv i alla dessa år, vilket blir redskapet för hans hämnd på domare Turpin (Philip Zandén) och hans lakejer.

Sweeney Todd är mörk, suggestiv och otäck, precis som en riktigt bra skräckhistoria ska vara och det märks att det är en gammal musikalräv med erfarenhet från stora uppsättningar i London och New York med i rollistan för här håller allt en utmärkt kvalitet och jag utlovar nästan West End klass på denna uppsättning, vilket är en ren njutning. 

Det finns egentligen ingenting att klaga på här utom möjligen att det stundtals var lite svårt att höra vad ensemblen sjöng i den skräniga och suggestiva musiken som i övrigt är välskriven av Stephen Sondheim, känd från bland annat West Side Story.

Bra gjort stadsteatern och ni som vill se bör skynda att boka, för denna uppsättning kommer att bli en stor succé, det törs jag utlova redan efter att ha sett premiären.

Cats i Växjö MVG

Var: Växjö Konsert och Kongress (Linnea Teatern)
När: 2/11 (Premiär)

Det är mycket att gilla i Linnea teaterns uppsättning av min favoritmusikal Cats. Trots att det är 15:e besöket och 6:e produktionen är det mycket unikt och eget att gilla men ändå är allt det som måste finnas i varje Cats produktion med. Dock är denna uppsättning "vuxnare" än den barn och familjevänliga föreställning Cats har blivit under 30 års utveckling, och detta är efter vad jag har förstått en tillbakagång till hur Cats såg ut i början, men fortfarande med ett helt eget och nyskapande formspråk som jag verkligen gillar. Det är fortfarande barn och familjevänligt, men i denna uppsättning ännu mer en familjemusikal, man kan rentav säga att der är Cabaret eller Chicago möter Cats i och med att katterna brukar rikligt med "mänskliga" kläder ovanpå sina tajta dansunitarder. Det är alltifrån långklänningar via kostymer till lack och läderkläder och allt däremellan, men det är ändå gjort så att man aldrig förlorar känslan av att de verkligen är katter. I och med att många klär ut sina husdjur i olika utstyrslar känns detta bruk av kläder inte så märkligt som det säkert skulle ha gjort för säg 30 år sedan, och jag kan tänka mig att det är ett tacksamt knep att ta till när man som i detta fall har en blandad amatör och proffs ensemble.

Som sagt det finns mycket att gilla, och många av dessa saker skulle jag gärna se bli standard i kommande produktioner:

-Mungojerrie och Rumpleteazer (Är en hankatt spelad av en man här!) är assistenter åt Macavity, och väldigt akrobatiska sådana.

-Viktoria (Den vita katten) är i början människa och dansar under ouvertyren en dans med en mer mänsklig Macavity (Som sedan förvandlas till katt, han med), vilken innan första numret förvandlar henne till katt. Detta är ett riktigt lyckat grepp och ger oss i publiken en guide in i kattvärlden, någon som upplever allt detta magiska med att vara katt för första gången. Detta ser jag gärna mer av i kommande uppsättningar!

-Macavity och Grizabella är med längre än vad standard är vilket dels ger deras skådespelare mer scentid och dels gör att karaktärerna och deras relationer med de övriga katterna kan utvecklas mer, mycket till Munkustraps missnöje. Sedan kan man tycka att Grizabella möjligen blir lite för familjär med de andra katterna i slutet av andra akten då den totala vändning som brukar ske i och med långa Memory här redan har skett i och med att flera katter (med Victoria och Jemima i spetsen) redan har accepterat och berört henne.

-Jemima är mer tydligt barn till Grizabella och Profetikus, och får som sådan vara den som först accepterar Grizabella och får överta hennes minnen i form av en väska. Detta gör att det känns som att hon i själva verket är en ung Griz redo att ta första steget på den bana hennes mor färdats på.

-Gumbiekatten Vickiprickigtass (Jennyanydots) är en divakatt med klös i och som i mångt och mycket är en honkatt variant av Rum Tum Tugger. Hon har nästan tagit över Bombularinas roll och har svarta läderkläder som gör att hon är i centrum av kattvärlden på ett helt annat sätt en vad som brukligt är, helt klart en ny tagning på denna karaktär som jag gillar!

-Profetikus är som vanligt älskvärd och väldigt bra spelad, men personligen har jag lite svårt att se honom som en övervintrad hippie och är det någonstans jag föredrar en mer tradionell tolkning så är det just här. Men han är bra spelad och har väldigt bra röst, så det är egentligen rätt svårt att ogilla honom. (Men när det gäller Cats är ju egentligen all kritik bara en fråga om grader i paradiset!)

-Sedan blir det ett tomrum i första akten i och med att man inte har med hundnumret, om det stora slaget. Men i utbyte mot detta får man o andra sidan se Morrtigers (Growltigers) sista strid i andra akten vilket är ett av mina andra favoritnummer och gör denna akt mer komplett. Egentligen förstår jag inte alls poängen med att man måste ta bort något nummer, Cats är som allra bäst när den körs helt komplett så som skaparna har tänkt!

-En sak jag har noterat överlag är att många svenska produktioner sedan Cirkus inte använder sina svansar som en del i koreografin. Jag misstänker att detta har att göra med att man inte använder "repsvansar" (enkla svansar av rep) när man övar och att det därför inte blir naturligt att använda dessa, utan att dessa söta saker mer blir som en prydnad eller ännu ett klädesplagg. Ingen särskilt viktig detalj, men jag gillar det ändå bäst när skådespelarna använder sina vackra kattsvansar i sina dansrörelser, det blir mer kattlikt på det viset.

Överlag en riktigt bra uppsättning som jag gärna rekomenderar till andra och som jag mer än gärna skulle se igen. Det finns som sagt mycket för framtida Cats produktioner att gilla och ta efter här, men framförallt är det en bra inspiration när man försöker göra något eget av denna underbara musikal. Väl gjort, Linneateatern!

Trollkarlen från OZ - Maxim (Publikrep, inget betyg.)

Trollkarlen från OZ – Maxim

Var: Maximteatern, Stockholm.

När: 30/10 2013

Betyg: Publikrep, inget betyg.

Först får jag väl lov att erkänna att jag älskar Oz och att denna utmärkta variant av Trollkarlen från Oz inte direkt gjorde något för att minska den kärleken, mycket på grund av att man här hade klämt in en söt kattkompis till Dorothys (Stina Eriksson) hund Toto men även av den i övrigt namnkunniga ensemblen (Kim Sulocki, Markolio och Tobbe Trollkarl, för att nämna de mest kända) starka insatser. Vill man ha en färgstark familjemusikal med många färgstarka figurer så som Dorothy, Häxan Västan,  Trollkarlen, Det fega lejonet och många andra är Trollkarlen från Oz en av de absolut bästa som finns. Historien är enkel och rättfram och huvudpersonen Dorothy drivs av en stark längtan att komma hem till sitt hemland Kansas vilket leder henne ut på många äventyr med både otäcka och goda häxor och en trollkarl som inte kan trolla. Känns det bekant? Det bör det göra eftersom det är denna historia som ligger till grund för den fantastiska musikalen Wicked.

Väl värt att rekomendera till alla barn (men kanske inte de minsta då det blir en liten smula otäckt ibland) och alla vuxna med barnasinnet kvar.

Ny betygsskala

Efter att ha märkt viss inflation i 5 och 4 tänkte jag ta tillfället i akt att ändra betygsskalan och förhoppningsvis få den mer anpassad till det faktum att jag verkligen ÄLSKAR musikaler.



Ny betygsskala:



IG: Icke godkänt - Här talar vi riktig katastrof! Oengagerad ensemble och misslyckad scenografi och eller allvarliga brister i uppsättningen. Detta skulle jag absolut inte rekomendera någon som inte vill tortera sig själv att se!



Exemelbetyg: Svårt då jag inte har sett något så illa än, Aniara är väl den som är närmast.



G: Godkänt - Denna uppsättning har kvaliteer och roar mig. Har troligtvis även bra/till mycket bra skådespeleri och alla artister och inblandade försöker verkligen med de det har. Men likväl är det något fundamentalt fel i hela upplägget och showen "lyfter" aldrig.



Exempelbetyg: Spök, Leva Livet.



VG: Väl Godkänt - Har finns alla kvalitéer för en lyckad helkväll och troligtvis några magiska ögonblick alternativt roligt och underhållande rakt igenom. Artisterna är på topp och försöker verkligen sitt bästa men uppsättningen saknar det där lilla extra för ett riktigt topp betyg. Här kan alla inblandade verkligen hålla huvudet högt! "Bristerna" kan tex vara att scenografin blir för påträngande som i Dirty Dancing, eller att man har "tröttnat" på denna typ av musik som i Rock of Ages. Men kan man leva med dessa mindre brister är denna uppsättning ett solklart måste!



Exempelbetyg: Dirty Dancing, Rock of Ages.



MVG: Mycket Väl Godkänt - Högsta tänkbara betyg och här talar vi magi på hög nivå, musikal och talteater när den är som allra bäst och bjuder på åtskilliga magiska ögonblick där man går hem med en Wow känsla och ryser efteråt. Mina favoritmusikaler hamnar oftast här.



Exempelbetyg: Cats UK/Europe tour, Priscilla

I Love Musicals - Broadway Edition MVG

I Love Musicals – Broadway Edition

Var: Globen, Stockholm

När: 12/10 2013

Betyg: MVG

Att Peter Jöbacks I Love Musicals turné skulle bli en sagolik upplevelse visste jag redan efter förra årets magnifika West End upplaga och jag blev inte besviken. För hur kan man bli det när när ett välfyllt Globen njuter av underbara Defying Gravity från Wicked i Ma-Anne Dionisio och Scarlet Strallens magnifika tappning? Eller när Norm Lewis sjunger Stars ur Les Miserablés så att taket håller på att lyfta? Hans kraftfulla sång får mig verkligen att önska att han hade fått göra Javert i filmen istället för Hugh Jackman då det är svårt att tänka sig någon bättre i denna roll, och inte blir det mindre bra av att hela ensamblen senare sjunger med i mäktiga One Day More, då blir det magiskt.  Det är svårt att plocka ut några godbitar men Peter Jöbacks Vem ser ett barn? (Chess), Music of the Night (Fantomen) och Guldet blev till sand (Kristina) måste nämnas. Likaså Gunilla Backmans Vinnaren tar allt (Mamma Mia) Dessutom är jag väldigt svag för Norm och Peters härliga duett Anything You Can Do I Can Do Better ur Annie Get Your Gun vilken får en extra nivå av att Peter är nyss hemkomen från en session av huvdrollen i Fantomen på Operan på Broadway där han även medverkade i denna shows 25 års jubileum och att Norm är en gigant som vunnit ett flertal Tony utmärkelser och gjort stor succé i Les Miserablés 25 års jubileum på O2 arena i London.

Ska man ”klaga” på något är det att showen gärna kunde ha börjat en eller två timmar tidigare, nu slutade den efter 23 en lördagkväll och det är nästan i senaste laget för en så underbar show. Men vad gör det när man bara sitter och njuter av all skönsång? Ren magi och man önskar en uppepning nästa år!

Jonas Gardell - Mitt enda liv VG

Jonas Gardell – Mitt enda liv

Var: Maxim teatern, Stockholm

När: 3/10 2013

Betyg: VG

 Detta är verkligen en upplevelse som har allt. Visst kan man kalla det för en Jonas Gardell show med sång och dans, men lika mycket är det en monolog i ett rasande tempo, en monolog som beskriver en inte helt vanlig persons liv på en och en halv timme. Men lika mycket är det en musikal, en musikal på temat Mitt enda liv, det enda liv jag har och det enda liv jag vill ha. För det är vad denna show är, en resa genom en ganska vanlig persons högst ovanliga liv. Jonas Gardell är i högform och det märks att det är premiär, för han sprudlar av energi genom hela föreställningen och ibland undrar man hur han orkar, han är ju trots allt inte purung längre. Men vad annat göra när det är så mycket att berätta om denna fantastiska resa samhället och han själv har gjort på bara några få decenier, i stort sätt samma tidsperiod som Cats har spelats? Det blir bara helt underbart och till sist sitter man bara och njuter av allt, ett spektakel jovist, men ett underbart spektakel.

Ska man plocka ut någon godbit ur denna enormt bra blandning av monolog och sångnummer blir det ändå Joanna Pereras underbara tolkning av Benjamins sång, en sång byggd på ett centralt stycke ur Torka aldrig tårar utan handskar. Att Joanna var en begåvad musikalartist (Hair, West Side Story) och duktig sångare visste jag, men jag kunde aldrig ana att hon hade sådana fantastiska röstresurser.

Denna föreställning måste upplevas! Kanske inte av de allra yngsta då det är mycket ”runda ord” och vuxet språk men av alla andra som gillar att roas och oroas i höstmörkret, men skynda att boka, Jonas Gardell är en enterteinmer ut i fingerspetsarna och som sådan lär han förmodligen dra fulla hus hela hösten.