Jersey Boys

Jersey Boys

Var: China teatern (Stockholm)             

När: 18/9 2015 (Premiär)

Kom, vi öppnar alla grindar! – Kristina från Duvemåla

Jersey Boys berättar om gruppen The Four Seasons som under Frankie Vallis (Bruno Miotsigiannis) ledning och dess resa från ett storstadsgäng som sjöng andras låtar under en gatlyckta i New Jersey (New York) till att bli världsartister som konkurrerade med The Beatles och sålde 100 miljoner skivor.

Gruppen bestod i övrigt av Tommy Devito (Peter Johansson), Bob Gaudio (David Lindgren) och Nick Massi (Robert Rydberg) och genom musikalen får man följa deras karriär från alla fyra killarnas perspektiv vilket gör denna musikal unik och fräsch. Dessutom har man här fyra killar som  har fyra unika röster vilket ger dem ett helt unikt sound där allas röster skiner igenom istället för att alla ska  låta som en och samma röst.

Musikmässigt är låtvalet ungefär vad man kan förvänta sig från Beatles och Elvis Preasly eran vilket är helt rätt musik för mina öron och de artister man har valt i huvudrollerna klockrena val trots att de är artister man annars är vana vid att se och höra i musikaler vars låtar är av det mer hårdrockiga slaget så som We Will Rock You och Rock of Ages. Men grabbarna tar oss igenom denna eras örhängen på ett självsäkert och övertygande sätt och man njuter av låtar som Earthangel (Vilken även förekommer i Tillbaka till framtiden), Walk Like a Man, December 1963 (Oh What a Night) och Sherry, för att bara nämna några av alla rockiga godbitar.

Ett stort plus är att man dessutom valt att sjunga alla klassiska låtar på originalspråket engelska vilket gör det mycket lättare att känna igen låtarna än när klassiska låtar på engelska översätts till svenska. Eftersom de allra flesta idag förstår detta språk alldeles utmärkt tycker jag gott att man i denna typ av musikaler gott kan behålla originalets språk snarare än att översätta låttexterna till svenska eftersom det alltid blir så mycket lättare att känna igen låtar än annars – Om det nu inte är så att låtarna har en välbekant svensk text redan.

Detta är en lättsam komedi för alla älskare av 50 och 60 talens musik och rekomenderas varmt för alla som vill njuta av den eras främsta musik framförd av några av de mest begåvade musikalartister vi har i ett land fyllt av begåvade musikalartister. Detta håller hög klass rakt igenom och är en njutning rakt igenom.

Kristina från Duvemåla

Kristina från Duvemåla

Var: Cirkus – Stockholm

När: 16/9 2015

It’s nice to see me, isn’t it? Glinda – Wicked

Jag älskade Kristina från Duvemåla när den gick på Cirkus förra gången runt millenieskiftet och jag är glad att kunna konstatera att den är precis lika bra eller ännu bättre nu. Den har blivit lite tajtare och ensemblen har minskat något eftersom enstaka bi roller har försvunnit, övertagits av någon annan eller blivit dubbelroller. Dessutom har tydligheten i vissa av scenerna ökat vilket gör att en väldigt bra musikal har blivit om möjligt ännu bättre.

Denna uppsättning har flyttats över från Helsingfors Svenska teater via Göteborgsoperan och Kristina spelas av finlandssvenska Maria Ylipää och det är en stor anledning till att denna roll känns som något eget istället för att ”bara” bli en ren Helen Sjöholm (som spelade Kristina med bravur på 90 talet.) vilket också bidrar till att göra hela uppsättningen till något mer än bara en ren fortsättning på vad som sattes upp för 20 år sedan. Så jag kan nöjt konstatera att Maria mer än väl fyller upp Helens mycket stora skor i denna musikalens viktigaste roll. För givet är att allt här pekar mot henne och hennes resa från trygg bondefru i hembygden till en främling i det nya landet och det krävs en kvinna utöver det vanliga för att bära denna roll.

Maria gör lysande insatser i favoriter som Duvemåla Hage, Hemma, Du måste finnas och Modern och barnet för att nämna några.

Men denna utmärkta musikal har även många melodiska godbitar åt den månghövdade ensemblen och jag minns främst musikalens mest kända låt Guldet blev till sand som framförs av Oskar Nilsson (Robert) på ett sätt som nästan är ännu bättre än Peter Jöback och hans ersättares prestationer i samma låt vilket gläder mig oerhört. Även favoriter som Kom, vi öppnar alla Grindar, Ulrika i Westergöhl, Tänk att män som han kan finnas och Präriens drottning framförs på ett mycket storartat sätt som gör att jag ryser av välbehag mest hela kvällen och i den magnifika finallåten är jag rentav på vipen att börja gråta av lycka.

En särskild eloge måste ges till barnensemblen som vid flera tillfällen och särskilt under just Präriens drottning gör fantastiska rollprestationer som tyder på att det finns gott om framtida musikalstjärnor i det gänget.

Jag brukar hålla musikalen med min favoritrollfigur Elphaba, Wicked som varandes den musikal som har bäst musikscore av alla musikaler jag har sett – Men efter att ha sett denna fantastiska musikal kan jag inte låta bli att håll denna som varandes i paritet eller rentav bättre musik och sångtextmässigt än Wicked och det är på det hela taget det bästa betyg en musikal kan få. Att jag gärna vill se denna igen och kan rekomendera denna till alla som älskar bra musikaler behöver ingen tvivla på alls. Enda lilla nackdelen är dess längd på runt 3 timmar men det krävs för att berätta denna färgsprakande och praktfulla tragedi.

Ladykillers

Ladykillers

Var: Oscarsteatern – Stockholm

När: 15/9 2015 (Genrep)

-Jag har en plan! Tajmad och klar in i minsta detalj. –Lysande Sickan! Jönsonligan.

Handlingen i Ladykillers baseras kring ett gäng skurkar som i bästa Jönsonliganstil tar in hos en gammal dam som bor granne med järnvägen för att förbereda ett stort rån. Här finns den smarte Sickan kopian och gängledaren Professor Marcus (Jonas Karlsson) och här finns hans mindre begåvade Dynamit Harry kopia Knocken (Leif Andrée), den kvicktänkte medhjälparen Majoren (Johan Rheborg) och den knivtokige italienaren Louis (Shebly Niavarani) och här finns till och med en Doris kopia i form av den lätt senile Mrs Wilberforce (Suzanne Reuter) i vars hem denna lättsamma och mycket underhållande komedi utspelar sig.

Skurkarna låtsas vara en stråkkvartet och utlovar en konsert hemma hos Mrs Wilberforce om denna låter dem öva ifred och kanske gör dem en tjänst eller två om de skulle behöva vilket hon naturligtvis lovar och så är förvecklingen igång. Man gör stor komedi av killarnas försök att spela ”modern och innovativ musik som kanske låter helknasigt” och allt blir trots en och annan falsk ton en total skrattfest ända fram till slutet och det förväntade dammord som rubriken ger vid handen – Dock ska jag inte avslöja hur det går här – Det får ni som går och ser denna komedi se själva.

Det känns som att Oscars teatern med förra årets skrattsucce Kom igen, Charlie! Profilerar sig på lättsamma komedier riktade mot den äldre halvan av befolkningen och gör det riktigt bra även om jag som musikalvän kan sakna de stora musikalerna på denna teater som jag räknar som en av stadens större och även många av de barnmusikaler man hade för ett par år sedan. Man skulle till exempel gott och väl kunna satsa på en musikalkomedi  som Avenue Q eller låta Findus och Petson flytta in under jullovet för att ta ett par exempel.

Med det sagt så uppskattar jag att teatrarna har olika profil även om jag som går ofta ibland skulle uppskatta en samordning mellan de olika teatrarna när dessa har premiär. Som det är nu har fem föreställningar premiär på en vecka varav två (Förklädet och Kristina från Duvemåla) har premiär på samma dag vilket gör det rejält hektiskt för oss musikal och teaterfans. Jag kan dessutom tänka mig att stadens premiärlejon får svårt att välja mellan vilka föreställningar de ska gå på och även att landets presskår får det väl häktiskt när det ska rapporteras och recensensskrivas om alla föreställningar nästan samtidigt. I den bästa av världar skulle man önska att premiärsäsongen på hösten var två eller helst tre veckor lång för att man lättare skulle hinna med alla besök.

Men det är ändå inget som hindrar att jag varmt kan rekomendera denna utmärka pjäs till alla som vill ha ett par timmars skrattfest och det finns inget som hindrar att komediälskare går på både denna och Förklädet eftersom man kommer att ha minst lika roligt på båda!

Förklädet

Förklädet

Var: Göta Lejon – Stockholm

När: 12/9 (Premiär)


I am singing in the rain. - Singing In The Rain

Förklädet eller The Drowsy Chaparone som den engelska titeln är en riktigt härlig musikalparodi som en riktigt stor musikalnörd som undertecknad har hur roligt som helst åt. Det är klockrena skämt och mycket välskrivet trots att musikalen i musikalen är från 1928 och helt påhittad och det torde även gälla många av de artister som Mannen i fåtöljen (Björn Källman) referar till spelade de olika rollerna. Trots detta ler man igenkännande åt alla musikal referenser och den enkla och avskalade men ändå galet underhållande storyn som trots att den hela tiden parodierar musikalgenren lyckas generera många skratt även bland andra som gissningsvis inte är lika insatt i musikalvärlden som jag är.

Storyn är inte mycket att orda om mer än att anledningen till att denna musikal alls kom till är det bröllop som brudparets (Med Reinee Mirro som Brudgummen) ska ha i pjäsen först kom till under en svensexa där alla brudgummens vänner gjorde de olika de olika rollerna. Därefter växte denna vänskapliga familjeföreställning i glada vänners sällskap ut till en fullfjärdad musikal som så småningom letade sig hela vägen ut till Broadway och nu alltså sverige och Göta Lejon – Något som jag misstänker att ursprungsensemblen aldrig hade kunnat trott på den där svensexan en gång i tiden.

Musikalen är en sann musikalkomedi som lever högt på att parodiera 20 talets stumfilmsskådespelare på ett överdrivet och underhållande sätt och jag tror att alla som sett mycket musical comedy kommer att älska denna.  Men den rekomenderas varmt även till alla som inte har sett så mycket musikaler med då jag tror att skrattfesten är allmänngiltig och mycker underhållande även om man inte har alla musikalreferenser i färskt minne.

Hade enormt kul sminkad till katt och det var extra träffande eftersom det i slutet förekommer just en referens till denna favoritmusikal – Vilken ska jag inte avslöja här. Varmt tack till Reinee Mirro och Alexander Larsson för pratstunden efteråt och jag hoppas innerligt att denna föreställning blir en total mega succé!

Momo eller kampen om tiden

Momo eller kampen om tiden

Var: Kulturhuset Stockholm Stadsteater

När 5/9 vanlig föreställning

Sommarnätter, virvlar förbi - Grease

Momo (Polly Kisch) bor i en gammal övergiven amfiteater där guiden Gigi (Per Sandberg) och den lilla stadens övriga befolkning träffar henne för hennes förmåga att lyssna och därigenom lösa människornas konflikter och problem. Eftersom jag hade lyssnat på alldeles för många resencioner om denna utmärkta pjäs hade jag en förutfattad mening om att detta skulle vara både segt och svårt för många ur den yngre publiken som Momo riktar sig till att hänga med utan ständiga förklaringar från vuxna ledsagare.

Med det i minnet var jag överaskande glad över att det var en mycket bättre pjäs än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Momo var självsäker och naturlig i sin huvudroll och alla bitar i handlingen föll på plats utan att jag hörde några som helst frågor från barnen i publiken och segt kändes det definitivt inte. Faktum är att det enda jag har att klaga på är att barnensemblen gott hade kunnat fått vara med mer eftersom de var rätt osynliga stora delar av pjäsen. Jag är helt övertygad om att barn med stort skådespelarintresse kan mycket mer än vad dessa duktiga förmågor fick visa upp under de korta ögonblick de var på scenen.

Man hade gärna fått ha med något äldre barn så att dessa var av ungefär samma längd som Momo, vilken ju ska vara ett barn även om hon i detta fall spelas av en vuxen. Som det blev nu var längdkontrasten mellan Momo och de övriga barnen lite i mesta laget även för en som är riktigt van vid att se vuxna spela barn i allehanda teaterpjäser. Men det är på det hela taget en mindre sak i sammanhanget och inget som hindrade mig från att njuta fullt ut av pjäsen och det vägdes mer än väl upp av Momos härliga scennärvaro, Polly var verkligen som klippt och skuren för denna roll.

Momo rekomenderas från sju år i vuxens sällskap och det är en befogad åldersgräns med tanke på att de grå männen ständigt röker sina tids ciggarer och dessa härligt sminkande herrar under Lars Edströms ledning nog kan verka lite skrämmande för riktigt små barn.

Jag har inte läst boken och kan därför inte uttala mig om hur pjäsen står sig i jämförelse, men jag tycker på det hela taget att detta är en mycket bra pjäs som väl kan rekomenderas alla barn och vuxna oavsett om man har läst boken eller inte. Med det sagt kanske det kan vara klokt att låta sina barn läsa denna bok innan man ser pjäsen så att barnen hänger med på vad som händer och vilka de olika karaktärerna är.

Cats i Blackpool

Cats i Blackpool

Var: Wintergarden Opera House - Blackpool UK


När: 25-26 aug 2015


Let the Memory live again! - Memory, Cats.


Som alla vet har jag ett mycket varmt förhållande till min favoritmusikal Cats och det här var 26, 27, och 28 gångerna jag såg den. Trots det var jag mycket nervös och spänd innan eftersom det delvis var en helt ny version som sattes upp där två av mina favoritlåtar hade fått ett helt nytt utförande och de bilder och youtube klipp jag hade sett innan verkade inte så lovande.


Men jag är glad över att kunna konstatera att Cats fortfande är samma totalmagiska helhetsupplevelse som det var innan och att jag faktiskt kan gilla de nygjorda sångerna ganska mycket även om de inte riktigt når upp till orginalets nivå. Men det kanske inte är att vänta heller eftersom jag sett den versionen 25 gånger och älskar den över allt annat?


Till att börja med har Rum Tum Tugger besökt Heaviside Lair och kommit tillbaka som Rapp artist. Det funkar riktigt bra även om jag inte är det största rapp fanset som finns och har rätt svårt för den typen av musik överlag. Det är bra gjort och de flesta/alla katterna får vara med och sjunga en eller ett par av replikerna i hans poem istället för att några få ska få sjunga hela som det var tidigare. Det tillsammans med originalets verser gör att jag faktiskt kan gilla denna sång trots allt. Dock har jag lite svårt med avslutningen där Tugger tar över och börjar rappa om att han är "The Jellicoolest cat" vilket trots att det är utmärkt utfört och väldigt svängigt inte riktigt platsar in i musikalen eftersom det är en nyskriven sekvens som inte finns med i TS Elliots diktsamling. Cats bygger nämligen nästan helt på hans diktverk och att ta med en helt nyskriven sekvens som inte är hans dikter känns lite sådär hur bra gjort det än är. Men totalt sätt är Tugger väldigt mycket bättre än jag fruktade eller ens hoppade på att det skulle kunna vara efter all kritk som fansen har riktat mot ändringarna. Men jag saknar hans showande och dansande ute i publiken enormt mycket.


Den andra stora ändringen är att en av mina favoritlåtar Growltiger har fått ett helt nytt utförande och utseende. Den färgglada och tidlösa piratparodin som jag älskade har förvandlats till en jämngrå och mer realistisk "Cat militia" grupp och dessutom har balladen om Billy McCaw helt utgått vilket gör att min favoritfigur Lady Griddlebone har fått se sin scentid kraftigt reduserad. Vilket gör ett stort fans av henne ganska ledsen. Dessutom gör hon inte längre sina entreer från publiken utan kommer in från en stegliknande anordning på scenen vilket nästan får mig att börja gråta av saknad. Hennes entreer var det jag såg mest fram emot under andra akten och jag har den goda ladyn som en absolut favoritkaraktär. Hon är fortfarande lika rolig och numret är mycket bättre än jag trodde men trots allt saknar jag hennes sprudlande livsglädje och publikinteraktion enormt.


Cats är en musikal som lever högt på interaktion och ännu mer i england än i sverige och då är det synd att ta bort två av de mest klassiska momenten och göra den mer "svensk". Hade jag kunnat ändra något i denna nya version så hade det just varit att ta tillbaka dessa två publikinteraktioner.


Men på det hela taget är Cats en helhetsupplevelse jag även i fortsättningen kommer att njuta varje gång jag ser. Jag hoppas och ber till den eviga katten att Cats kommer till Stockholmsområdet föramöver nu när det finns en nygjord version att visa upp. Det vore en sann önskedröm att få se vad nya och gamla skådespelarbekanta kan göra med denna variant och vi behöver dessutom ha en ny översättning som kan ta över efter Ingela Pling Forsmans underbara översättning. Vem vågar ge sig i kast med detta?

Den allvarsamma leken - Långholmen

Den allvarsamma leken - Långholmen

Var: Långholmen (Parkteatern)
När: 4/8 2015


Känn en doft av kärleken - Lejonkungen
Detta är tredje gången jag har sett Den allvarsamma leken. Första gången var i soppteatern och de två senaste gångerna i två lika fullsatta parkteaterföreställningar. Jag var imponerad nog när man lyckades fylla Under Eken scenen i Galärparken förra året men i år lyckades man fylla den betydligt större Långholmen scenen till absolut sista picknick plats och det var enligt uppgift runt 2000 personer där. Vilket inte blir mer imponerande av att det skedde samtidigt som Skansen höll på att fyllas inför Allsången på Skansen.


Att Den allvarsamma leken fyller en sådan stor arena en solskenskväll i augusti tyder på att det finns ett verkligt behov av detta mästerverk och att det inte bara är jag som tycker denna lilla pärla är magiskt bra. Det är något universallt allmängilltig över denna Söderberg historia om två älskades öde som gör att den tåls att spelas om och om igen. För egen del skulle jag mer än gärna se den på Stadsteaterns stora scen framöver även om den kanske är i kortaste laget för en helkväll. Men jag är helt övertygad om att den skulle göra en stor succé även där och att det skulle kunna gå att kombinera denna med gängets andra föreställning Orfeus och Eurudyke efter pausen. På något sätt hör dessa två föreställningar ihop och spinner tillräckligt på samma tema för att kunna höra ihop i en dubbelföreställing och det är dessutom med samma gäng och av samma skapare.


Det är urbra och tåls att ses igen och igen. Ända nackdelen är väl att dess enorma popularitet gör att man måste vara på plats rejält tidigt men det är det värt att ta för att få njuta av en sådan underbar historia. För er som ännu inte har sett den finns ytterliggare en chans i dag onsdag (5/8 2015) på Långholmen och även den 6/8 2015 på Hägerstensåsen. Gå och se, ni blir inte besvikna!