My Fair Lady

My Fair Lady

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 4/12 2017

För jag är ju i dina kvarter – My Fair Lady

Jag var mycket orolig och ganska nervös inför denna föreställning eftersom det kändes att den kunde slå på hela skalan från enormt bra till si så där och jag är glad att kunna konstatera att den landade på den övre halvan av denna skala. Ärligare sagt blev det med beröm godkänt och på det hela taget en av Stadsteaterns bättre uppsättningar under de senaste åren – Väl i klass med Billy Elliot, Sweeney Todd och De tre musketörerna.

Johan Rabaeus är mycket bra som professor Higgins och den som i mångt och mycket bär denna föreställning tillsammans med titelpersonen Eliza Doolittle – Nina Zanjani. De har en verkligt bra dynamik på gång och guidar oss genom de klassiska örhängena och alla välkända melodier på ett föredömligt sätt och Eliza skiner som en sol i första aktens ”Den spanska räven” – En av musikalens mest kända låtar tillsammans med Freddy ((Vilhem Blomgren) underbara version av ”I dina kvarter” en låt som jag ofta hört Niklas Asknergård framföra med bravur.

Möjligen kan man undra över varför man har valt att låta den månghövdade ensemblen framföra diverse ljud i bakgrunden på vissa scener istället för att låta huvudpersonerna agerande sinsemellan tala för sig själva? Det tar ibland fokus från det som händer på scen och tillför i de flesta sammanhang ingenting till scenerna mer än diverse bakgrundsljud. Vill man skapa atmosfär hade man kunnat lösa det på ett smidigare sätt. Sedan kan man också fundera litet över varför det ska vara nödvändigt att läsa ”scenanvisningar” i början på några av scenerna? Det känns som att man inte litar fullt ut på scenografins och kostymernas möjlighet att tillsammans med de talade replikerna ge publiken fullständig information om var och när vi är i de olika scenerna.

Avslutningsvis kanske ni undrar hur föreställningens stora affischnamn Magnus Uggla sköter sig i rollen som Elizas far – Herr Doolittle? Med bravur godkänt skulle jag säga och han känns verkligen ”typecastad” för denna roll och dennas rocklåtar. När Magnus Uggla rör sig på scenen får man en känsla av att han spelar ”sig själv” i början på sin artistkarriär för ett antal decenier sedan. I denna form känns hans roll verkligen som gjord för honom och han använder all sin ”rockstjärne” charm och pondus för att skapa ett stort avtryck i ensemblen.

På det hela taget en mycket bra och väl balanserad uppsättning där man tack och lov inte har fallit i någon obefogad ”moderniseringsfälla” i en missriktad iver att göra berättelsen mer aktuell och nutida än den redan är. För i all sin gammaldags brittiska charm har denna utmärkta musikal många bottnar och ingångar i dagens värld utan att behöva moderniseras och eller förläggas i en Stockholms miljö. För trots allt är frågor som vad som avgör vilka vi är och hur vårt språk visar varifrån vi kommer och vilken ställning vi har på samhällsstegen starka nog att tala för sig själv och i sin egen rätt.

Detta är mycket bra gjort och rekomenderas varmt till alla intresserade.