Maximteaterns svanesång

Var: Maximteatern, Stockholm

När: Oklart.

Det började som en skakning på nedre däck – Tredjeklasspasserarens sång, Mikael Wiehe.

 

I veckan kom ett för mig som musikalmaskot väldigt sorgligt besked när jag fick höra att den anrika Maximteatern vid Karlaplan i Stockholm ska läggas ner och eventuellt bli samlingslokal för en kyrka. Maximteatern är en riktig klassiker i Stockholms kulturliv och en av tre (de andra två är Intiman och Scalateatern) medelstora teatrar som ännu finns kvar och det tar lika hårt i mitt hjärta som det gjorde när Boulevardteatern på Södermalm la ner för några år sedan.

Jag har under mitt dryga decennium som musikalmaskot sett väldigt mycket på Maximteatern och det har först och främst varit en knutpunkt för Viktor Rydberg Gymnasiets många musikaluppsättningar med allt från en fantastisk West Side Story uppsättning via lika bra versioner av Jekyll and Hide, Legaly Blonde, American Idiot och Bad Girls till den egna produktionen Rainbow Warrior.

Men jag har också sätt mycket av Dröse och Norberg innan de flyttade till Göta Lejon och Stockholm Waterfront med den helt underbara uppsättningen av Trollkarlen från Oz i täten. Jag glömmer aldrig häxan Wästan och hennes söta katt som fanns i både en vit och svartgrön variant.

Men jag har också upplevt så mycket annat på denna teater med Björnes Favoriter, Shirley Vallentine och Jonas Gardells Mitt Enda Liv i täten att det är omöjligt att nämna eller ens minnas alla på rak arm.

Maximteatern har klarat av mycket genom åren och det bästa för mig som musikalmaskot har nog ändå varit att sceningången som artisterna tar på vägen ut har en dörr som går direkt in i salongen vilket gör det förvånansvärt lätt att få tag i alla man vill träffa efteråt. De har dessutom haft en trevlig och hjälpsam personal vilket betyder nästan lika mycket som föreställningarna man får se.

Får jag (utom att nedläggningsbeslutet ska tas tillbaka) önska mig något så vore det att teatern skulle hinna med en resa längs med minnenas aveny som avskedsföreställning innan man packar ihop för gott. Det borde finnas så mycket att minnas, se på nytt och önska att man hade sett att det räcker och blir över till en helkväll med tillhörande gravöl i baren på slutet.

Till sist vill jag bara citera Jonas Gardell som i en krönika i veckan frågade ”Vad är en stad utan sina teatrar?” och denna fråga vill jag livligt instämma i.