Mio min Mio
Var: Kuturhuset Stadsteatern, Stockholm
När: 14/12 2016 (Repetition)
Om vi ändå inte vore så små – Jum Jum.
Barn kan vara förvånansvärt stökiga före föreställningen och
under pausen men i detta fall knäpptysta under föreställningen vilket
undertecknad tackar för. Men man kan lugnt konstatera att föreställningen ändå
var värd detta eftersom den var mycket bra och underhållande rakt igenom, om än
inte lika nyskapande som förra årets Ronja.
Bo Wilhelm Ohlsson transporteras till Landet I Fjärran när
han hittar en ande i en flaska och blir Mio min Mio (Tove Edfeldt) som
tillsammans med bästa vännen Jum Jum (Bahodor Foladi) ger sig ut på en
äventyrlig färd med målet att strida mot den onda riddar Kato (Jörgen Thorsson)
som alla i Landet i Fjärran och Landet Utanför är rädda för. På vägen möter han
en mängd figurer som hjälper honom och Jum Jum frammåt på sin episka färd mot
det slutliga mötet med Kato i hans borg i Landet Utanför.
Boken följs troget av dramaturgen Kristina Lugn och man får
som publik uppleva många spännande miljöer och fantasirika karaktärer även om
man kanske kunde önska att man gav några av de begåvade skådespelarna som nu är
med i en eller två scener mer att göra. För här är Väverskan, Gubben Eno och
Svärdsmidaren biroller knappt värda namnet även om de fyller sin roll i
berättelsen och gör det bra. Inte ens Mios älskvärda fader Konungen (Gerhard
Hoberstorfer) får på grund av berättelsens episka karaktär en särskilt
framträdande roll. Här hade man nog kunnat göra en hel del med att låta
skådespelarna spela flera roller eller förstärka dem och ge varje skådespelare
mer svängutrymme än vad som förekommer i boken. Även Miramis (Mios älskade
häst) hade kunnat göras mer inspirerat och ges en mer framträdande roll än han
fick nu – Kanske genom att låta någon av smårollerna spela honom.
Men mycket gör man ändå fiffigt och jag gillar hur man löser
Bos förädrars närvaro i Bos huvud genom att låta skådespelarna läsa sina
repliker utan att synas – Det hade man kunnat utnyttja mer även i Landet i
Fjärran. Berättelsen flyter på bra och man tappar aldrig greppet om handlingen
eller lider brist på nya fantastiska upplevelser i den fantasyinspirerade
miljön. Jag uppskattar scenografin mycket men hade kanske sett mer kreativa
lösningar på kostymsidan i detta verk. Här hade jag större nöje av förra årets
Ronja än dagens Mio och tror att en mer historisk klädkollektion liknande den
SVT valt i årets julkalender ”Selmas Saga” hade gjort sig utmärkt här.
Men på det hela taget är detta en föreställning jag njöt
raktigenom av att se. Den är underhållande och jag är helt övertygad om att
barnen uppskattar denna jullovsföreställning mer än väl. Noteras bör dock att
Mio min Mio är en ganska mörk och stundtals rätt otäck berättelse för de
minsta. Därför rekomenderar jag att man i varje fall förklarar handlingen i
boken eller helst läser igenom den så att barnen är införstådda med vad som
händer i de olika sekvenserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar