Spök - Går igen 30 år senare. G

Spök - Går igen 30 år senare.

Var: Cirkus, Stockholm

När: 19/9

Betyg: G

Spök är en uppdaterad version av musikalen som Björn Skifs och Bengt Palmers skrev och satte upp på Maxim teatern för 30 år sedan och som handlar om hur en ung  artist (Björn Skifs i originalet, nu Måns Zelmerlöw) kommer till ett stort hus för att skriva låtar och där möter butlern Bernhard (Loa Falkman) och de spökande systrarna Giljotina (Lena Philipsson) och Salmonella (Sussie Eriksson) samt deras yngre jag Nettan (Marit Eriksson) och Tina (Liza Sandberg) som bokstavligen vill ta livet av Dante eftersom det är deras enda chans att bli fri från sitt liv som spöken.

Denna musikal är svår att sätta betyg på då allt är bra och roligt, ja stundtals riktigt bra och mycket roligt till exempel när Dante och Bernhard ska laga mat i låten Kittelsprittarn, men grundkänslan är att det aldrig lyfter och blir riktigt bra, ja rentav att det saknas något. Och jag tror att det som saknas är att huvudpersonen Dante inte har någon passion eller drivkraft som gör att han vill något mer än att överleva i musikalen  och det räcker inte för att bära denna annars utmärkta historia där alla andra huvudkaraktärer verkligen vill något och således hade funkat bättre som huvudpersoner än Dante i sin nuvarande form. Visserligen vill Dante skriva låttexter och koppla av, men inte ens det gör han särskilt passionerat utan mer som ett tidsfördriv vid sidan av. Bättre hade kanske varit att låta spöksystrarna fånga Dantes söta flickvän Anna (Ulrika Ånäs, tidigare Liljeroth) för att få Dante till huset i ett försök att frita henne, eller att ge honom en uppgift som att hitta någon släktings gömda notskatt, då hade han haft en viktig uppgift att engagera sig i, och en anledning att stanna kvar i huset trots alla faror och fasor där.

Allt är bra gjort och det finns kvalité och förmåga i berättelsen, vilket gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är synd att inte herrarna Skifs och Palmers fortsatte på musikalskrivarbanan då detta känns väl i klass med de framgångsrika musikalskaparparet Webber och Rices första riktiga musikal Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat och således hade även detta par kunnat nå oanade höjder med några fler musikaler innanför västen.

Bör man då gå och se denna musikal? Kan man leva med den stundtals enkla och rätt förutsägbara historien och dessutom gillar liknande musikaler som Skönheten och Odjuret, absolut. Det är mycket bra musik och dialogen är underhållande och välskriven och det funkar som en stunds tidsfördriv, men det känns inte som en musikal som kommer att få väldigt många superfans om 30 år eller så.

Priscilla . Queen of the desert. Repetion, inget betyg.

Priscilla – Queen of the desert.

Var: Göta Lejon

När: 18/9 2013

Betyg: Repetion, inget betyg.

Priscilla är kort och gott en fantastisk show med makalösa kostymer och rörande historia, kort sagt allt som en bra musikal ska ha. Det märks att kostymer och rekvisita är lånade från Broadway showen för allt är mycket mer glitter och glamour än vad som är gängse standard (och då är ändå den hög!) i sverige och framförallt finns det en mångfalld av kostymer så att man bara sitter och gapar. Dessutom är bussen Priscilla (varifrån titeln är hämtad) ett kapitel i sig och de har faktiskt fått förstärka scengolvet för att det ska bära denna magnifika historia.

Dock kan man undra lite över vad Divornas (Pernilla Wahlgren mfl) verkliga roll är? De dyker upp då och då och sjunger många av pjäsens låtar och de gör de bra, men de är inga egna karaktärer och tillför egentligen inte så mycket  mer än att tillföra glitter och glamor till showen så det hade kanske gått att lösa på ett sätt som givit dessa underbara sångare en plats i musikalen som egna karaktärer med en egen agenda, som det nu är känns det som att de tre dragqueenerna lika gärna kunde sköta deras jobb och göra det lika bra.

Priscilla är byggd på filmen med samma namn och handlar om tre dragqueens (som i La Cage Aux Folles, ni minns?) spelade av Björn Kellman, Patrik Martinsson och Erik Höiby som i en gammal sliten buss ger sig ut i Australiens ödemarker för att resa till ett gig i den berömda staden Ayers Rock (The Flying Doctors) och på vägen upplever en mängd äventyr i diverse ökenhålor i den australienska vildmarken men framförallt lär sig något om sig själva, för detta är precis som alla bra musikaler i första hand en berättelse om människor och deras upplevelser.

Rekomenderas varmt, om inte annat för de fantastiska kostymernas (och jag ser gärna att de lånar kostymer från Broadway fler gånger efter detta!) och de många hitsens skull.

Brev till Birgitta Svendén angående operans utbyggnad.

Har med intresse följt de senaste dagarnas debatt kring operans framtida ombyggnad och tänkte komma med några egna tankar och förslag.

Operan är en väldigt vacker byggnad med ett perfekt läge i en lummig del av stan med en utsikt många skulle drömma om. Att den dessutom har använts som operahus sedan 1898 gör att man verkligen önskar att väggarna kunde tala för de har onekligen både sett och hört en hel del genom åren. Det är ingen tvekan om att operahuset är en av stadens mest klassiska teatrar och väl värd att fortsätta användas som sådan.

Men samtidigt är det just mycket av det som gör att operan är så väl värd att bevara som gör den svår att använda enligt den standard som teatrar bör ha idag. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket utrymmen att ha all den teknik och utrustning som många moderna föreställningar kräver, och därtill finnns det helt enkelt inte tillräckligt med sittplatser för att stora moderna produktioner ska bära sig, vilket är en stor brist i hela stockholms, ja rentav hela sveriges musikteater (dit jag räknar opera) värld. Många skriker efter en stor modern teater med något mer än 2000 sittplatser som både kan ta emot och producera alla de senaste och dyraste operorna och musikalerna och få ekonomi i det. Och att i detta läge satsa 2 miljarder på att renovera en kulturminnesmärkt byggnad känns lite tveksamt, även om jag verkligen kan förstå varför ni vill bevara verksamheten i detta majestätiska operahus.

Så vad göra? Mitt förslag är att man bygger nytt men ändå behåller teaterverksamhet i det gamla huset. Låt mig utveckla:

Bygga nytt: Det finns förslag på att bygga en ny opera bortom Stadsgårdskajen och där skulle man ha utrymme att bygga en stor och modern teater med både stora scenutrymmen och stor salong, säg för 2500 platser i en huvudscen 500 platser i en lilla scen och en stor utomhusscen för sommarföreställningar. Detta skulle i likhet med nybyggena i Oslo och operan i Göteborg kunna bli en verklig signaturbyggnad för Stockholm, mycket på samma sätt som den nuvarande operan var en signaturbyggnad 1898. Dessutom har man då möjlighet att producera och ta in alla de senaste musikalerna i en stor salong som hela Stockholms teatervärld skriker efter och genom intäkterna därifrån ge operaverksamheten ekonomiska muskler att sätta upp egna storproduktioner, och eller tvärtom. Jag tror säkert att Vicky von der Lacken och de andra musikalproducenterna skulla kasta trånande blickar åt en sådan teaterscen och (utan att veta säkert) kunna tänkas vara med att bidra vid uppförandet av en sådan, mot att de får spela där.

En annan idé som jag funderat på är om inte den nybyggda slussen skulle kunna hysa ett nytt operahus med eftersom man har lokaler där som inte är fyllda sedan man skrinlade planerna på den av kultursverige förkastade gallerian och jag tror mig minnas att det finns ett kulturförslag där tankar kring detta utvecklas.

Så vad gör man i detta fall av det nuvarande operahuset kan man undra? Helt klart är att det borde ha någon form av teaterverksamhet och en variant kan vara att man gör om det till huvudscen för er dansverksamhet, och därmed frigör speltid från det nya huset för deras musikalproduktioner. En annan variant är att Vicky eller någon annan tar över och producerar tal och musikalteater av det scenografiskt enklare slaget. En tredje att man helt enkelt överlåter huset till barnkulturverksamhet så som unga Klara, eller gör om det till huvudscen för friteatergruppers uppsättningar. Men helt klart är att en sådan kulturhistorisk byggnad måste användas till det den är avsedd för, nämligen teater.

Långt brev är lång, men jag hoppas att jag har lyckas klargöra något om hur jag tänker i denna fråga.

30 års festen - After Shave och Galenskaparna VG

30 års festen – After Shave och Galenskaparna.

Var: Oscarsteatern, Stockholm

När 9/9 2013

Betyg: VG

En riktig nostalgitripp är alltid svår att betygsätta eftersom man alltid måste ha i åtanke att många av dem som läser detta förmodligen inte har samma relation till detta som jag har. Men i fallet med After Shave och Galenskaparna är det nog säkert att påstå att de allra flesta har någon form av relation till något av deras mångfasciterade verk. Många har säkert sett underbara Macken eller råkat ut för underbara Farbror Frejs tokerier i En himla många program. Eller kanske sett långfilmer som Leif, Hajen som visste för mycket och Macken del 7 på bio. Eller rentav varit på någon av de många showerna som Stinsen brinner, Hagströms konditori  och Alla ska bada. Eller, tja, listan lär aldrig ta slut och i 30 års festen får vi i publiken ta del av 30 underbara nummer under 30 fantastiska års produktioner av Knut Agnred, Jan Rippe,  Per Fritzell (After Shave) Anders och Claes Eriksson och Kerstin Granlund (Galenskaparna) samt deras ”husband” Den ofattbara orkestern XL.

Nostalgifaktorn är hög och som högst i första aktern där ett underbart Macken medley utgör höjdpunkterna tillsammans med Åke från Åstol klassikern Pappa flytta inte in till Tjörn medan den andra aktens många härliga nummer känns lite för okända för mig för att den ska komma upp i samma toppbetyg som första akten, vilken ensam skulle ha fått en solklar MVG are. Ser man det rent nostalgiskt borde man kanske ha vänt på steken och gått från nutid till dåtid och därmed fått en hejdundrande allsångsavslutning i Bara sport, den underbara texten som är baserad på radiosportens signaturmelodi. Sedan kan jag personligen sakna nummer ur filmerna, till exempel den underbara Rotums kanoner och krut ur Leif men då hade den här underbara föreställningen lätt kunnat sluta långt efter midnatt.

Bör man då gå och se denna? Självkart utropar jag och alla vänner av After Shave och Galenskaparna. Detta är komik på högsta skrattnivå alla kategorier och helt underbart att se. Mycket nöje!

Sound of Mark VG

Sound of Mark 5-

Var: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

När: 25/8 2013

Betyg: VG

I Sound of Mark är verkligen Mark Levengood i sitt esse. I en och en halv timme får han göra det han gör allra bäst, nämligen att berätta. Hans berättelse tar oss med på en resa i tid och rum genom ett otal anekdokter från sitt eget liv med avstamp i hur han som fjorton åring blev totalt förälskad i musikalfilmen Sound of Musik, därav titeln. Sedan tar han med oss i publiken på en fantastisk resa från Helsingfors gråa förorter via Saltsburgs berg till en liten erotikbutik i Mariehamn och allt blir bara så där otroligt fantastiskt som det kan bli när sveriges bästa berättarfarbror är i farten. Jag älskade Mark som berättaren i Peter Pan och  Wendy och jag älskar honom  i samma typ av roll i denna lilla pärla. Vill man skratta gå och se denna underbara pjäs!

Det enda lilla minuset är väl att Stasteaterns stora scen kanske känns lite i största laget för vad som i praktiken är en enmans show och för min del hade denna med fördel fått flyttat till Klara scenen eller Lilla Scenen där man kan ännu lättare kan skapa en intimitet med publiken som denna show kräver. Men annars finns det inget eller lite att förbättra och den rekomenderas varmt till alla som vill skratta gott.

Diggiloo G

Diggiloo

Var: Hagaparken, Solna
Vad: Konsert
När: 17/8
Betyg: G
Artister: David Lindgren, Charlotte Perrelli, Jessica Andersson, Per Andersson, Linda Pritchard, Magnus Johansson, Claes "Clabbe" af Geijerstam, E-type, Lotta Engberg, Mojje, Andreas Weise.

Diggiloo är ett fall där jag gärna skulle vilja ge ett mycket högre betyg, mycket tack vare att underbare David Lindgren är med i den månghövdade och välrenomerade artistskaran och att det är en speciell känsla att få sitta i samma publik som självaste Arne Weise men ändå känns själva storleken av evenemanget mer som en underhållningsindustrin än som en supertrevlig konsert, trots att jag satt och njöt av den underbara augustikvällen i Hagaparkens fantastiska omgivningar. Anledningen till detta är att det är svårt att få ett riktigt grepp om ett evenemang som vill vara så mycket att det faller på eget grepp och blir hälften av vad det kunde ha varit. Man får känslan av att Diggiloo vill vara en scenshow, en marknad (med tillhörande dyra priser), en nöjespark, en dansbana och en sommareasturang men allt detta utspritt över ett jätteområde gör att det varken blir hackat eller malet. Underbare Clabbe får tex väldigt liten publik under stora delar av sitt för DJande för att många av publiken är för långt borta för att ta del av det, och de som vill lyssna på honom missar dansbanan och Salvekvickshowen i andra ändan av området som jag själv gjorde, det blir helt enkelt för mycket av det goda i mina ögon. Sedan tror jag att många med mig saknade en ordentlig artistsignering/meeting and greeting event efteråt, jag märkte rentav ett par av deltagarna som blev ruskigt besvikna över att inte få träffa sina idoler och det känns tråkigt när många av artisterna säkert inte hade något emot att träffa sina fans efteråt. All heders till David Lindgren som hade en särskild signering i pausen, vilket många av hans fans säkert är tacksama för. Nu förstår jag om det är svårt att ordna signeringar med alla artister eftersom det är så mycket folk, och det känns ibland som att det är just det som drar ner slutbetyget i en övrigt fantastisk show där alla gör sitt bästa. Min känsla efteråt är att detta hade mått bra av att skalas ner lite, både vad gäller storleken på området, publiken och det stora antalet saker man vill klämma in i detta koncept.

Kort sagt: En jättebra föreställning med en stor samling av sveriges artistelit, men ändå gapar man över lite för mycket och förlorar därigenom lite av själen i evenemanget. Dock klart sevärt för de som gillar sommarkonserter och har råd att betala entrén.

Stulna Juveler VG

Stulna Juveler 4+

Var: Stockholms stadsteater

När: 16/8 2013 (Premiär)

Betyg: VG

Stulna Juveler är en Kristina Lugn pjäs och jag antar att den ursprungligen spelades med denna legendar i huvudrollen (Majvor Lysen-Axen, nu spelad av Gunilla Röör) eftersom början av pjäsen fokuserar väldigt mycket på henne och hennes relation med Rune Nylander (Strålande spelad av Lennart Jähkel) även om Rune mer och mer tar plats som huvudperson efterhand som pjäsen fortgår, vilket faktiskt är en förbättring eftersom början är väldigt seg med en enormt lång och nästan sövande monolog från Majvors sida, en monolog som jag faktiskt inte kommer ihåg så mycket mer om än att hon tydligen var nyförälskad i Rune, och detta tog tio minuter eller mer att säga. Efter denna monolog (som skulle må bra av att skäras ner lite) tar pjäsen fart på allvar och blir riktigt underhållande och mycket rolig. Extra minnesvärda är de ekvivoka sexskildringarna mellan Rune och hans kvinnliga älskarinnor/patienter vilket ger en helt ny innebörd åt begreppet blomsterspråk. En minnesvärd prestation gör också Sandra Redlaff (Jennyanydots i Kristianstad Cats) som dottern Signelill som tillsammans med Hanna Roth är praktikanter utlånade från teaterhögskolan i Malmö. Sandra ser jag gärna mer av i framtiden.

Hade det inte varit för den sega inledningen så hade denna pärla om mänskliga relationer gott kunnat få ett betydligt högre betyg och jag önskar att Majvor som i övrigt är utmärkt spelad inte hade varit fullt så pratglad inledningsvis. Men denna sega inledning till trots är pjäsen väl värd att se både för den som vill skratta gott och för den som vill få en inblick i det mänskliga psykets innersta väsen.