Trollkarlen från Oz MVG

Trollkarlen från Oz

Var: Maxim teaern, Stockholm
När: 2/1 2015 (Nypremiär och vanlig föreställning)
Betyg: MVG (Kan knappast sätta något annat betyg!)


Dröse och Norbergs uppsättning av Trollkarlen från Oz njöt jag av tre gånger redan för ett år sedan och ännu mer nu då denna utmärkta barnmusikal utspelar sig i samma universum som min älskade Wicked gör. Ett par nya skådespelare i form av Pernilla Wahlgren (Häxan Wästan aka Elphaba), Ola Forsmed (Trollkarlen) och Andreas Nilsson (Lejonet) gör att denna nyuppsättning känns fräsch även om jag kan sakna Markoolio som Lejonet en smula. Andreas Nilsson gör en storartad prestation och fyller mer än väl upp mina höga förväntningar på denna roll men Lejonet kändes som gjort för Markoolio och då händer det ibland att man saknar en legend. Pernilla gjorde en utmärkt prestation som min favoritkaraktär Wästan (som jag älskar under hennes Wicked namn Elphaba) och Emma Rickfjord återkom som hennes katt Medusa vilket jag älskade eftersom jag är väldigt svag för musikalkatter på scen. Rekomenderas varmt till alla som vill gå och se och jag njöt i fulla drag och tog även tillfället i akt att sminka mig som min gröna Jelliklekatt Lime, vilket verkade vara varmt uppskattat. Lime är inspirerad av just Elphaba/Wästan och han trivdes lika mycket som jag gjorde.


Jag vill även passa på att tacka Pernilla, Emma och Bill Sundberg (Toto) för de fina bilderna jag fick efteråt och även Kim Sulocki (Plåtis) och Thomas Åhnstrand (Fåglis) för autograferna. Är extra förtjust för bilden med mig mellan Medusa och Toto.


Efter att ha sett denna underbara version av Trollkarlen fem gånger kan jag bara önska mig en Wicked uppsättning framöver. Wicked utspelar sig i samma Oz universum och många av de karaktärer som är med här är även med i Wicked. Dessutom får man förklaringar till hur många av de karaktärer man ser i Trollkarlen blev som de blev och då i synnerhet hur den elaka häxan Wästan - aka The Wicked Witch of the West aka Elphaba - blev så elak som hon är i Trollkarlen. Elphaba är min absoluta favoritkaraktär alla kategorier och Wicked innehåller en av musikalvärldens bästa musikscorer fylld av pärlor som Defying Gravity, No Good Deed och For Good, för att nämna några av mina favoriter. Gillar ni Trollkarlen är jag övertygad om att ni kommer att älska Wicked och det är mången musikalartist som har främst Elphaba som sin stora drömroll.

Viva Hate VG

Viva Hate - Dramaserie på SVT

Var: SVT
När: 25-29/12 2014
Betyg: VG


Viva Hate är bra på gränsen till mycket bra men intrycket man får är ändå att den skulle ha kunnat varit så mycket mer om man inte hastade fram så. Serien är sådan att den kräver total uppmärksamhet av sin tittare och jag misstänker att formspråket är influerat av den inte helt obekanta film serien Snabba Cash och det intrycket förstärks av att man även här dras ner i en kriminell miljö där huvudpersonerna, främst Daniel (Tom Jungman) och hans bror steg för steg tvingas in i en hård och oförlåtande kriminell miljö där allt kan hända och händer. Denna grundstory är uppblandad med en kärlekshistoria mellan Daniel och Fanny (Anna Åström) och historien om bandet som Daniel är gitarrist i och låtskrivare för, titelns Viva Hate. Detta gör att jag stundtals har svårt att se vad serien egentligen vill vara och jag tycker ibland att det bryts för mycket i musiken för att egentligen ska handla om musikerna i bandet. Ty som varandes musikalfantast vill jag gärna att musiken i en musiktv serie ska vara framträdande och gärna vara med och driva handlingen och här får jag nästan det motsatta intrycket vilket jag kan tycka är synd. Jag kan ibland sakna stunder i serien när Daniel stannar upp och reflekterar en smula över allt som hänt och de livsval han tvingas göra för sin stora passions skull. Men jag misstänker ändå att mycket av det jag som relativt äldre har svårt med älskas och uppskattas av seriens huvudmålgrupp och eftersom jag trots allt har njutit av seriens tre timmar vill jag ändå ställa mig upp och applådera nu när serien är slut.


Med det sagt är frågan som varje musikalfans måste ställa sig efter en sådan här serie om detta är något material för scen i form av en musikal? Jag tror det, om fokus läggs mer på musiken och att man låter denna vara drivande i berättandet som sig bör i en musikal. Karaktärerna som behöver finnas i en musikal finns där och storyn känns i grund och botten som en suverän musikalidé.

Ronja Rövardotter enligt stadsteatern

Ronja Rövardotter enligt Stadsteatern.

Var: Stockholms Stadsteater

När: 16/12 2014

Betyg: (Publikrep – Inget betyg.)

När Stadsteatern i Stockholm sätter upp Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter under Ronny Danielsson (EVITA, JCS mfl) gör man något helt nytt och totalt annorlunda av en av våra mest älskade barnböcker. Historien är densamma som den alltid har varit när Mattis (Jacob Nordensson) får en Rövardotter som han döper till Ronja (Misa Lommi) som växer upp och möter Mattisrövarnas rival Borka (Christer Fant) son Birk (Björn Elgerd) och hur de blir vänner ute i Mattisskogen bland alla Vildvittror, Grådvärgar och andra varelser därute men allt ser och känns trots det väldigt annorlunda ut och det är en lisa för själen efter att ha sett två Ronja uppsättningar som ser ut som blåkopior av filmen. Här vågar Stadsteatern skapa ett helt nytt och modernare formspråk som verkar ta avstamp i det Viktorianska Englands avskalade synliga metall och maskindelar språk och gör det på ett sätt som känns helt rätt och fantastiskt genomtänkt. Förväntar man sig de klassiska låtarna från filmen (Rövarsången mfl) blir man dock besviken och de allra yngsta kanske tycker att det är lite för modernt realistiskt för deras smak men mig gör det inget utan snarare tvärtom!

Ronja rövardotter rekommenderas från 7 år i vuxet sällskap och denna åldersgräns tycker jag behövs då jag befarar att de yngre barnen skulle bli väl besvikna av det totalt ändrade formspråket och de uteblivna låtarna jämfört med hur det ser ut i filmen. Men förutom detta rekommenderas Ronja varmt till alla som någon gång undrat hur Astrid Lindgrens klassiker skulle kunna se ut om och när Saltkråkan ger det kreativa teamet och i synnerhet scenografen (Martin Chocholousek) och kostymören (Annsofie Nyberg) fria händer att skapa något eget och unikt som jag bara kan applådera av hela mitt hjärta! Jag hoppas verkligen att Stadsteatern fortsätter på den inslagna linjen och får chansen att sätta upp alla de andra klassikerna med för jag längtar verkligen efter nya versioner av Emil, Pippi, Karlsson på Taket, Bröderna Lejonhjärta och alla de andra. Mycket bra gjort!

Vi på Saltkråkan VG

Vi på Saltkråkan

Var: Intiman

När: 13/12 2012 (Premiär)

Betyg: VG

Som vanligt när Kalle Gunnarsson tar sommarens Astrid Lindgrens föreställningar till vinterns Intiman blir allt väldigt bra gjort och igenkänningsfaktorn är hög vilket man får förutsätta är vad barn vill ha och trivs med. Själv kan jag tycka att just igenkänningsfaktorn är lite för hög i och med att det ser ut nästan som på film och tv fast på teatern. För visst kommer alla som någon gång sett Vi på Saltkråkan att omdelbart känna igen Tjorven, Båtsman, Farbror Melker, Stina, Pelle och alla andra på denna fiktiva ö i Stockholms skärgård? Men likväl som alla med barnasinnet kvar kommer att le roat åt Tjorvens (Evelina Eklund/Louise Engdahl) klassiska repliker som ”Varför badar du alltid med kläderna på, farbror Melker?” så kan jag som teaterapa tycka att det ibland är lite för likt tv serien. Detta eftersom företaget Saltkråkan (som har alla rättigheterna) är kända (på gränsen till ökända) för att hålla väldigt hårt i sina karakaktärer. Detta ger det kreativa teamet bakom denna och andra Astrid Lindgren föreställningar väldigt lite utrymme att göra något eget och unikt av sina produktioner vilket jag ibland kan tycka är synd. Det är väldigt bra och helgjutet agerat från många håll men det där lilla extra som ger den där stora aha upplevelsen kan man tycka saknas. Lika imponerad som jag blir av barnens och djurens stora scennärvaro lika synd kan jag tycka att det är att man inte får se något man inte redan sett på film och tv. För visst vore det spännande att få se en människa ikläda sig rollen som Båtsman, för att ta ett exempel?

Med det sagt är denna föreställning en pjäs som jag varmt kan rekomendera till alla barnfamiljer och ett utmärkt sätt att spendera några timmar på under jullovet. Alla barn i publiken verkade ha väldigt roligt och skrattade mest hela tiden även om det stundtals i andra akten kan ha varit lite väl skrämmande för de allra minsta eftersom ”Livet är en sak man måste vara rädd om.” för att citera Ronja Rövardotter.

En folkefiende.

En folkefiende.

Var: Stockholms Stadsteater

När 5/12 2014

Betyg: (Genrep, inget betyg)

När Alexander Mörk Eidem gör Henrik Ibsens En folkefiende gör han den på sitt egna sätt med stora omskrivningar och en dialog som stundtals verkar ha skrivits i dagarna och inte på 1880 talet. Huvudrollens Leif Stockmann görs på ett lysande sätt av Leif Andrée och beskrivs i programmet som ”en jobbig jäkel” eftersom han i pjäsens inledning har upptäckt att vattnet i det bad som han är nyanställd läkare för är förgiftat. Hans planer på att offentliggöra detta resultat via ortens tidning får byns kommunalråd (Spelad av Cilla Thorell) att gå i taket och det hela blir inte bättre av att hon dessutom är Leifs syster. Det är många vändningar i denna pjäs och det var mer än en gång jag satt och tänkte att det är precis som i dagens sverige vilket gör att jag varmt rekommenderar denna uppsättning till alla som är politiskt intresserade. Det är dessutom en interaktiv föreställning där publiken dras med i agerandet på scen och som kräver mycket av sin publik eftersom man blir berörd och engagerad i det som händer i pjäsen. Ett stort plus är även att det händer väldigt mycket på scen hela tiden och att det liksom i Cats alltid är något som pågår i bakgrunden vilket jag uppskattar.

Alexander är en av Stadsteaterns klarast lysande stjärnor och en regissör jag uppskattar. Han har en förmåga att hitta föreställningarnas nästa nivå och därigenom skruva till karaktärer, kostym och dekor på ett som få andra har i dagens teatersverige. Jag har tidigare sett De tre musketörerna och Djungelboken av Alexander och uppskattat båda dessa verk. Det ska bli intressant att se vart Alexander tar vägen i framtiden och jag hoppas på många spännande uppsättningar av denna mästerregissör!

Cats i Falkenberg MVG

Cats i Falkenberg

Var: Falkhallen (Blackboxen) Falkenberg.


När: 24-25/10 2014


Betyg: MVG


Cats är alltid en väldigt speciell musikal för mig och får alltid högsta betyg av mig för att den är just Cats. Som jag ser det är varje Cats föreställning 2.5 timme i paradiset och paradiset måste ju få högsta tänkbara betyg, annars är det inget paradis, eller hur?


Med detta sagt har Torbjörn Svahn och de andra på Ljudvågen gjort en enorm prestation med denna uppsättning och ännu mer om man tänker på sådana saker som kort repetitionsperiod (2.5 veckor sedan de fick den svenska översättningen!), att de är helt igenom amatörer (förutom ett par roller som är besatta av proffsdansare) och helt utan offentligt stöd blir arbetet med att få till en så alltigenom proffesionell uppsättning på denna nivå ett trolleritrick som inte ens mästarmagikern Mr Mistoffelees (Felix Skalberg) borde kunna ro i land med. Men i Falkenberg går man tydligen i land med vilket mirakel som helst under vilka förutsättningar som helst. Det är bara att buga och likt Bustopher Jones (Leon Sigurdsson) ta av sig sin hatt och buga. Att de dessutom tar emot mig med öppna armar och är enormt hjälpsamma med både autografer, bilder och pratstunder före och efter samt allt annat ett riktigt stort Cats fans kan behöva hjälp med gör att man bara kan vara tacksam och ödmjuk och att det finns så många otroligt begåvade människor i detta avlånga land! Tack för att ni finns och vågar ta er an min favoritmusikal!


Den relativt lilla ensemblen till trots finns här många rollprestationer att gilla extra mycket och jag tänker särskilt nämna:


-Sofia Jyllheds Grizabella som nästan fick mig att börja gråta under sista Memory och rysa under de andra föreställningarna. Gör man det är man tillräckligt bra för att mäta sig med favorit Grizabellor som Joanna Ampil, Malena Tuvung och Erika Hansson i min bok.


-Martina De Filippos Exotica har uppenbart tagit alla de bästa lärdommarna från min favorit Exotica Kitty Chan och skrek lika intensivt under Rum Tum Tugger låtens avslutning som just Kitty gjorde på Cirkus. Även Rum Tum Tugger (Jonathan Björk) spelade den stora och självsäkra rock katten med beröm godkänt!


-Martin Berquists Skimbleshanks var suverän som järnvägskatten i en av mina absoluta favoritlåtar.


-Pontus Thorild (Mungojerrie/Gus) och Therese Haar (Jellylorum) gjorde en storartad prestation i Gus och jag hade gärna fått se dem glänsa i Growltiger numret med!


Med det sagt så finns det fler att både nämna, gilla och tacka så som: Jack Niklasson (Munkustrap), Amanda Holm (Jennyanydots), Elinda Åkesson (Isis), Elin Skoglund (Bombularina), Johanna Westholm (Jemima) med flera! Varmt tack för att ni visade ett äkta Cats fans varför jag älskar Cats och att man absolut inte behöver vara proffs för att göra denna dansanta musikal mer än rättvisa! Mjau tack!

Diplomati

Diplomati – Om svensken som räddade Paris.

Var: Stocholms Stadsteater

När 18/10 (Genrep)

Betyg: Genrep – Inget betyg

Detta är historien om svensken som räddade Paris under den tyska ockupationens sista dagar – Raoul Nordling (Allan Svensson) och hans diskussion med den tyska generalen Dietrich von Choltitz (Thomas Bolme) under en intensiv och för Paris mycket avgörande dag i augusti 1944. Samtidigt är det en för de flesta svenskar relativt okänd berättelse om hjältemod och karaktärsstyrka i ett av krigets mest avgörande skeenden.

Personligen älskar jag detta drama och tiden flyger iväg medan man dras in i den spännande och intensiva handlingen som kryllar av referenser som alla som är intresserade av och har studerat andra världskrigets historia känner till och njuter av. Men frågan är om ävan de som inte är lika historieintresserade som jag är njuter lika mycket av detta drama? Jag vill gärna svara ja eftersom det är ett intensivt drama om viktiga mänskliga och moraliska beslut som alla nog kan bottna i. Men helt klart är att alla som älskar historia och har läst mycket om andra världskriget kommer att älska detta mästerverk! Det är skönt att se Stadsteatern visa framfötterna och brilliera i modern och aktuell dramatisk teater där allt är väl sammanhållet av Phillip Zandéns lysande och precisa regi.

Till sist måste jag få notera att jag på senare tid har fått äran att se tre mästerverk (Sweeney Todd, Chicago och nu Diplomati) av stadsteatern som inte står många efter och som framförallt är regisserade med en styrka och precission som gör mig riktigt glad och stolt. Dessa tre sinsemellan väldigt olika uppsättningar visar vad Stockholms stadeteater kan åstadkomma när den är som bäst och jag hoppas att de håller fast vid denna lovande utveckling så att man även framöver får se mycket mer av detta.