Visit Qonos

Visit Qonos

Var: Turteatern, Stockholm.

När: 2/2 2018

Qapla! – I stort sätt varenda Klingon i hela Star Trek universumet.

Detta är något så unikt som teater när den är som allra bäst och denna presentation av klingonsk kultur visar i all sin enkelhet vad som verkligen går att göra i teaterns värld. Detta stöds helhjärtat och jag vill sända mina varmaste lyckönskningar till gänget bakom Visit Qonos för att de visade mig vad teater kan vara när den är som allra bäst en helt vanlig kväll i februari ano 2018 jordisk tideräkning.

Visit Qonos är en presentation av klingonsk (Ras känd från Star Treks tv serier och filmer) kultur och det är upplagt som en presentation av ett besökresemål för hugade turister till Qonos first city – Det är jämförbart med hur man kan tänkas lägga upp en presentation av ett land på till exempel en resemässa.

Besökarna till denna föreställning möts av Stjärnflottans personal redan i foajen och det ger en totalupplevelse redan från starten på besöket – Något jag ofta har efterlyst på svenska teaterscener och något som Intimans barnteaterföreställningar brukar göra väldigt bra när Kålle gänget besöker dem.

Kostymerna, agerandet och scenografin till detta är mycket bra gjort och man sugs helt in i upplevelsen av att verkligen vara i ett Klingon palats/tempel på jorden någon gång i framtiden. På det sättet blir detta vad jag kallar ”3D teater” i linje med till exempel Mamma Mia – The party.

Föreställningen framförs i huvudsak på klingonska och engelska och det gör att jag som svensk besökare kan tänka att det skulle behövas en textmaskin som översätter talet till svenska för de som kanske inte är så hemma på ”jordens finaste språk – Engelska” och har lämnat universaltranslatorn hemma. Det gör man ofta på operan när operor framförs på annat språk en svenska och det skulle nog behövas här med – Även om de flesta i publiken verkar hänga med fullt ut.

Väldigt bra gjort och jag önskar att man finge se mer av denna typ av teater. Varför inte göra en Star Wars presentation på liknande sätt?

Gentlemannen

Gentlemannen

Var: Oscarsteatern, Stockholm

När: 24/1 2018

Nu är han så död som någon levandes person kan bli – Ronja Rövardotter

Gentlemannen – Eller A Gentlemens Guide to Love and Murder som den heter i original är en varm och underhållande komedi som utspelar sig i brittisk överklass när 1900 talet var ungt. Här följer vi en ung oäkta son till en av Storbritaniens förmögnaste släkten oc h hans kamp för att ta sin plats bland som greve och den kampen går genom ett antal mord på karaktärer som alla spelas av Henrik Dorsin.

Men denna kamp är gjord med sådan värme, humor och självdistans att ingen behöver vara rädd för att det är på riktigt eller det minsta otäckt. För det är sällan som en så blodig historia har varit så underhållande och haft en sådan självdistans till sitt eget ämne.

Detta är gjort för att man ska skratta åt huvudpersonens tafatta försök att ta 8 väl valda medlemmar av det adliga huset av daga och själv ta sin enligt honom rättmätiga plats som husets 9 greve och rättmätiga överhuvud – Och skrattar gör man. Både åt galenskaperna på scen och skådespelarnas komiska pikar åt sitt eget yrke. Det är mer än en gång man som teaterintresserad åskådare sitter och ler åt en eller annan referens till teaterlivets mysterier.

Det jag blir mest imponerad över är Henrik Dorsin och ensemblens många karaktärer och ständiga kostymbyten genom hela denna föreställning. För i de 9 karaktärer som Henrik spelar denna afton har han lyckas hitta ett unikt skådespeleri och röstläge till var och en vilket i sig är imponerande. Då har vi ännu inte nämnt alla karaktärer som ensembleskådespelarna måste göra varje kväll – Jag tror det är minst ett dussin sådana bara i första akten.

Men denna musikal som verkar äldre än vad den är har en väldigt brittisk humor och utspelar sig i en brittisk överklass som alla kanske inte har en naturlig koppling till även om alla säkert kan ha sympati för huvudrollens strävan att nå den makt och rikedom han anser sig ha födslorätt till vilket i sig kan vara ett ganska aktuellt tema. För en utomstående kan det verka rätt svårt för en svensk publik att hitta igenkänning hos en alltför brittisk överklass i en sedan länge begraven tid.  Här är möjligen ett av få tillfällen då en musikal hade vunnit på att flyttas närmare vår egen tid och vårt eget land.

Men kan man leva med det är detta en mycket rolig och underhållande föreställning som jag varmt kan rekomendera till hugade och framförallt sådana som liksom undertecknad uppskattade Emmi Christensson i förra årets Fantomen på Operan uppsättning eftersom hon är med även i denna uppsättning.

Ronja Rövardotter enligt Stadsteatern tagning 2

Ronja Rövardotter enligt Stadsteatern tagning 2

Var: Kulturhuset Statsteatern Stockholm
När: 23/1 2018
Vaffo gör di på detta viset? - Ronja.


Jag älskade den här versionen av Ronja när den gick för ett par år sedan därför att det var första gången jag såg ett kreativt team (Ronny Danielson) få helt fria tyglar att göra en Astrid Lindgren berättelse på sitt helt egna vis utan att vara bunden av förlagan - Filmen eller boken. Det är en förälskelse som har stått tidens prövning och det är fortfarande lika upplivande att få se denna värld leva fult ut i en steampunk inspirerad miljö.


Lägg till detta pausen där man får mingla med ett helt gäng rövare från Mattisborgen och dagen blir fulländad. För är det något jag saknar i den professionella teatervärlden är det just fler chanser att låta skådespelare och publik mötas medan skådespelarna är i sina roller och har sina kostymer på sig. Det måste vara en helt oslagbar upplevelse för ett barn att för första gången stå öga mot öga med en livs levande Mattisrövare samtidigt som denna har på sig en kostym som representarar allt vad teatern av idag kan erbjuda i sagolika kostymer. Vilket bättre sätt att introducera första gångs besökarna till det magiska teatervärlden finns det egentligen? Bara dessa besök i faoajen under pausen gör att denna pjäs förtjänar högsta betyg.


Det är överlag mycket bra och övertygande skådespelarinsatser i denna ensemble och det enda negativa jag egentligen kan komma på är att musiken kanske inte är helt i mitt tycke även om många av publikens barn verkade uppskatta den energiska blandningen av hip hop och Dj låtar ganska mycket. Det var stundtals ett riktigt skönt gung i bänkraderna under slutet av pausen.


Ska man ta med sina barn på en föreställning denna vår och är man samtidigt nyfiken på hur nyskapande och kreativ teaeter "som inte ser ut som det ska" från bok och film är när den är som allra, allra bäst ska man gå och se Ronja Rövardotter i vår. För detta är högkvalitativ teaterkonst av bästa märke.

American Idiot enligt VRG

American Idiot enligt VRG

Var: Maximteatern, Stockholm

När: 12/1 2018

Wake me up when september ends – American Idiot.

Trots bra insatser från alla inblandade var inte American Idiot när den gick på Cirkus för ett par år sedan någon av mina absoluta favoritmusikaler och jag tyckte bland annat att för få kvinnliga karaktärer namngavs och att det var för lite dialog som bar upp handlingen mellan låtarna.

Därför är jag glad att kunna konstatera att denna uppdaterade version har fått något mer dialog och satts i ett sammanhang som för mig känns mycket intressantare. Där ursprunget utspelade sig året efter 9/11 har man här valt att lägga den något år in i framtiden och belyser tiden före det amerikanska valet år 2020. Det gör att man får en mycket tydligare spegling av den tid vi lever i nu och den splittring den amerikanska väljarkåren upplever efter det senaste valet.

Det är fortfarande lika få kvinnliga karaktärer namngivna men de extra dialogsekvenserna gör mycket för att man lättare ska kunna hänga med i och förstå berättelsen som framförs via sångerna. American Idiot framstår på så vis som en mycket mer komplett berättelse än vad jag upplevde att den var förra gången.

Sångerna i sig är bra och välskrivna – Men de känns inte som att de är en egen berättelse så som sångerna i till exempel Cats gör. Därför behövs dialogen som ett medel att framföra berättelsen man vill visa på scen och det gör att jag tycker att man här får mycket mer av ett sammanhang än man fick förra gången – Plus att detta känns som en musikal som blir lättare att förstå och begripa ju fler gånger man ser den.

Som vanligt när jag ser en Viktor Rydberg Gymnasiets musikal blir jag imponerad över kvaliteten de medverkande och det kreativa teamet bakom denna musikal har. Det är inte mycket som behöver tillföras för att detta skulle kunna bli en professionel uppsättning på till exempel China teatern och då får man inte glömma att detta är vanliga gymnasieelever som är handplockade från tre av VRGs gymnasieskolor och som inte har mer gemensamt än en brinnande passion för teater och musikal och de lyckas ändå producera en serie musikaler som håller nästintill professionel privatteater kvalitet. Det är imponerande och det är anledningen till att jag återkommer till VRGs produktioner på Maximteatern år efter år.

Denna musikal är i första hand en rock and roll musikal och rekomenderas varmt till alla älskare av denna typ av musik. Men man bör inte ta med de yngsta barnen på denna eminenta musikal då det referas till mycket som kanske inte är sådant barn i den yngre åldergruppen bör höra.

 

Äventyret Aladdin

Äventyret Aladdin

Var: Stockholm Waterfront

När: 22/12 2017

Det blir väl bättre runt kröken, men det var ännu mera öken! – Robert Broberg

Dröse och Norberg gör sin egen tolkning av den klassiska berättelsen om Aladdin som hittar en ande i en lampa och får tre önskningar och de följer mallen man har etabliserat i Trollkarlen från Oz och Snövit. Det blir en varm och fin berättelse där en pruttande dromedar spelar en icke helt oviktig roll tillsammans med anden, tre önskningar och en flygande matta.

Det är gjort med värme och många egna tagningar på de klassiska karaktärerna i Aladdin berättelsen och det är det som man tillsammans med de många kostymbytena minns bäst av denna föreställning. Backstage på Stockholm Waterfront under denna föreställning måste vara lika galet energirik som backstage på den Lejonkungen uppsättning jag såg i London för några år sedan.

Men detta är framförallt en högtidsstund för alla barn som får njuta av två och en halv timmes teatermagi av bästa märke som innehåller allt vad en bra barnmusikal ska innehålla. Man får drömma sig bort till arabiska öknen en stund och roa sig med de många underhållande och klipska replikerna och de charmanta sångnumren.

Men det är också det man som vuxen musikalälskare får och jag kunde inte låta bli att drömma mig bort till Book of Mormons bitska satir och ironiska tagning av livet i den afrikanska djungeln när jag såg detta äventyr och mitt vuxna jag saknade någon extra nivå av spetsfundighet som gör vår upplevelse av detta ännu bättre och mer givande än den redan är.

Men är man barn eller har barnasinnet kvar rekomenderas detta helhjärtat och jag är övertygad om att alla barnfamiljer har en högtidsstund framför sig om man tar sig till Waterfront eller någon av äventyrets många stopp på turnén man ska ge sig ut på i vinter.

Från Broadway till Rock

Från Broadway till Rock

Var: Musikaliska, Stockholm.
När: 17/12 2017
Lite snö har väl aldrig skadat mig - Frost.


Körsång i juletid är aldrig fel och Musikaliska bjöd på en trio mycket duktiga körer att förgylla höstmörkret med. Det är Stockholms musikalkör, Stockholms sångkör och Vasastans acapella kör som får ta var sin akt i denna konsert. Med sig har man Linda Holmgren som jag senast såg i en Queen hyllning på Filiadelfiakyrkan och dessförinnan i Cats och We Will Rock You.


Hon och körerna blandar välkända musikalnummer med rock och popmusik med arrangemang skrivna för körer och det får mig att önska att man hade haft en konferencier som presenterade varje nummer. För som det är nu är det svårt att känna igen alla örhängen om man inte har programmet framme och det kanske inte alla har tänkt på.


Men det är många bra låtar de olika körerna bjuder oss på och främst minns jag första delens Memory tillsammans med avslutningens The Wizard and I eftersom det är några av mina absoluta favoriter bland musikalvärldens många örhängen. Även Min Astrakan (Ur Kristina från Duvemåla) och He Lives In You (från Lejonkungen) tillsammans med Let It Go (ur Frost) är mycket minnesvärda och bra gjorda.


Linda Holmgren leverar musikalmagi i sina (alldeles för få) låtar och gör mig både nostalgisk med ovan nämnda Memory och varm av dito The Wizard And I. Bara dessa två älskade favoriter ur två av mina favoritmusikaler gjorde hela kvällen för mig.


Jag tackar och bockar för en mycket minnesvärd konsert och det enda jag hade önskat mig mer av var orkesten som visserligen gjorde ett utmärkt jobb men gott hade kunnat vara lite mer manstark. Nu var man en trio (Trummor, piano och gitarr) vilket jag inte tyckte räkte till i några av rocklåtarna. Det dubbla antalet musiker hade lätt fått plats på scenutrymmet och då hade man kunnat ge främst rocklåtarna mer musikalisk rättvisa och tyngd för att väga upp de mäktiga körarrangemangen. Nu hade man på orkestersidan lite mindre djup än man hade behövt ha.


Men på det hela taget en mycket bra och välspelad konsert som jag är glad över att ha fått se.

The Last Jedi intryck - Spoiler alert.

The Last Jedi Intryck - Spoiler alert.

Var: Filmstaden Scandinavia
När: 13/12 2017


Jag tänker göra ett avsteg och ge mina intryck av något som inte är musikal men ändå nöjesrelaterat och det är Disneys senaste inlägg i Star Wars sagan: The Last Jedi (TLJ). Denna recension kommer att ta upp spoilers så ni som inte vill se det har blivit varnade.


Jag hade väldigt höga förväntningar på denna film och jag måste säga att alla dessa uppfylldes med råge och vi har minst lika mycket att diskutera efter denna som före. Det är en av årets absolut bästa filmer och ett riktigt påskägg för alla Star Wars fans med många igenkännande ögonblick och blinkningar till de tidigare filmerna.


På förhand trodde jag att TLJ skulle bli den mörkaste och minst humorintensiva SW filmen men där hade jag helt fel - Denna film är fylld av många roliga och varmt uppskattade humorinslag från startscenen där Poe försöker få kontakt med "General Hugs" som han så fyndigt får till det ända in i kaklet där vi får se Rey upptäcka att kraften visst kan handla om att lyfta stenar - Vilket i sig är en härlig nodd tillbaka till originaltriologin.


Det finns även scener jag aldrig såg komma och främst bland dessa är superskurken Snokes död i vad jag tror kommer att bli en klassisk SW scen. Dock är jag lite besviken på att denna scen kommer så tidigt i triologin eftersom jag trodde att Snoke skulle utvecklas till att bli det stora hot som alla goda hjältar måste komma samman för att besegra sent in i den tredje filmen i triologin - den hittils odöpta EP IX. Nu verkar det som att det hotet är undanröjt och att man mer eller mindre måste fokusera nästa film på konflikten mellan Kylo Ren och Rey.


Jag uppskattade Kylo och Reys karaktärsutveckling och det var så skönt att se att  ingen av dem gick över till andra sidan trots flera chanser att göra så och det teasedes om detta både när Rey slogs med Luke Skywalker och när Kylo tillsammans med Rey slogs mot den avrättade Snokes pretorian guard. Det var även kul att se hur Kylo och Reys band både utvecklades och förklarades utan att man för den skull fick alla frågor omkring detta besvarade. Jag undrar till exempel varför detta band placerades mellan just Rey och Kylo av alla människor i en galax långt, långt borta? Att Kylo var den ena parten är logiskt och väl underbyggt - Men varför ha "Nobody" Rey som levt hela sitt liv på ökenplaneten Jakku som motpart? Den frågan behöver fortfarande ha sin förklaring.


I filmen introducerades två nya karaktärer, Rose och vice amiral Holdo. Rose introducerades fint och hade många varma och humoristiska scener men det kändes ändå som en "onödig" karaktär som enkom lagts dit för att vara en komisk sidekick till Finn och någon sa att hon var som om en Disney parks medarbetare eller en asiatisk superfans hade fått en specialskriven roll i denna film och där är jag böjd att hålla med. Jag tror att hon har stor potential att bli en ny "Jar Jar Binks" i denna triologi och det är något som denna filmsvit verkligen inte behöver ha. Jag uppskattade henne för det hon är och jag gillade att ha en asiatisk kvinna i SWs värld, men jag befarar att hon kommer att få mycket obefogad kritik och avogda känslor mot sig när fansen börjar summera denna film och att hon därför kommer att bli en onödig "belastning" på en i övrigt mycket välgjord filmserie. Man hade lätt kunna lösa detta på ett annat sätt till exempel genom att sätta Finn och Poe tillsammans i detta uppdrag.


Den andra nya karaktären är vice amiral Holdo (med res för stavning) och det är en intressant och spännande karaktär som jag gärna hade sett mer av i nästa film. Som det ser ut nu dör hon i en av TLJs nyckelscener vilket är synd eftersom hon hade kunnat vara en karaktär som tog över General Leias ledarroll inom motståndsrörelsen när Leia gissningsvis kommer att skrivas ut i början av EP IX. Holdo hade potential att tillföra något nytt och utvecklas som karaktär och det var att stort misstag att skriva ut henne så tidigt om ni frågar mig.


TLJ lämnade motståndsrörelsen i ett svårt läge med många ledande karaktärer döda och den som jag kommer att sakna mest i denna skara för tidigt avlidna hjältar är nog Luke Skywalker som visserligen fick en fin och passande död men som ändå hade behövts i en svår och hård kamp mot de ondas nya ledare Kylo Ren. Jag hade gärna sett Luke gå öga mot öga med en allt kraftfullare Snoke men nu verkar hoppet för en sådan batalj vara helt ute och det är synd. Man kan inte låta bli att undra om det finns tillräckligt med dramatisk energi kvar för att fylla ut en hel tredje film i denna saga - Vilket vi säkerligen inte behöver oroa oss för eftersom dessa två filmer har varit så bra.


På det hela taget en mycket bra och minnesvärd film som jag vill se minst en gång till på bio.



Några månader senare har denna film satt sig och jag tycker fortfarande den är oväntat bra även om det finns delar i den som skaver mer och mer och det gäller främst den i mina ögon onödiga utflykten till kasino planeten Canto Bite. Det finns inget i denna episod som egentligen inte hade kunnat placerats ombord på till exempel rebellarnas rymdskepp och då hade man kunnat haft mer tid att utveckla relationen mellan Luke och Rey. Vice amiral Holdos ovilja att avslöja sina planer för Poe och de andra ledarna i rebellerna framstår också som allt märkligare då hon genom en väl vald hint av sina planer hade kunnat undvika hela Canto Bite delen och samtidigt avstyrt ett mindre myteri. Canto Bite episoden hade också kunnat framstå som mer logisk om Rose till exempel hade haft en personlig vendetta att klara av där eller varit en före detta slav som ville befria sin fångna familj samtidig som hon gjorde rebellerna en tjänst. Om man dessutom gjort henne till en av SWs slavraser - till exempel Twi´lek och samtidigt gjort Holdo till en ras som ogärna avslöjar mer än de absolut behöver för sina underlydande - Till exempel Shiz (storamiral  Thrawns ras) så hade det kunnat göra hela Canto Bite episoden trovärdigare. Det är ett exempel på lösningar som hade kunnat göra TLJ ännu bättre och mer dramatiskt trovärdig än den är i nuläget.


Men mitt slutintryck av denna film är ändå gott. Den levererar det SW ska leverara - 2 till 3 timmars god rymdunderhållning.