Återbesök på Sound of Music enligt Intiman

Återbesök på Sound of Music enligt Intiman.

Var: Intiman, Stockholm
När: 14/4 2018
Minns du sagorna, Frodo? De där sagorna som är värda att berätta? - Sagan om ringen.


Sound of Music är precis lika bra som den var i februari och jag har alltid en otäck magkänsla av att denna musikal blir aktuellare ju längre tiden går trots att jag egentligen inte vill att det ska vara så - Att denna tidsera ska gömmas undan någonstans där alla onda tider till slut hamnar och enkom vara föremål för historiska studier av sådana som vill veta hur illa det kan gå. Men som någon sa går allt igen och vi måste hela tiden lära av det som skett för att undvika att det sker igen.


Med det sagt är jag glad över att kunna se denna fantastiska musikal igen och jag är glad över att kunna konstatera att Kålle vet hur man ska göra denna så att det glada livet i den första akten fastnar i halsen när katastrofen fullbordas i slutet av andra akten utan att man för den skull inte kan dras med av alla underbara musikalpärlor i främst den första akten.


För detta är så bra gjort som Sound of Music kan bli och jag finner egentligen ingenting att klaga på nu är det inte längre är tillåtet att fotografera under föreställningens gång. Artisterna håller högsta klass och jag blir (som vanligt) imponerad av barnlagets prestationer i de olika rollerna som ingår i von Trapps sjuhövdade barnaskara. Det är beundransvärt hur många begåvade barn den gode Kålle alltid lyckas leta fram när det är dags för en ny familjemusikal på Intiman.


Jag längtar redan till vad nu Kålle och hans kreativa team ska sätta upp nästa gång och oavsett vad det blir är jag övertygad om att det som vanligt håller högsta klass!


Det som gladde mig mest denna gång är att jag fick träffa herr von Trapp själv - Pierre Hagman - och få en kattautograf av honom eftersom han är en av de få artister jag saknar från Cats på Cirkus i min autografbok. Det värmer ett gammalt Cats fans hjärta och det känns som att mitt snart decenielånga sökande efter att få en fullständig samling autografer från denna älskade ensemble snart är fullbordad - Det kan inte vara många kvar nu.

Macken

Macken

Var: Cirkus, Stockholm
När: 11/4
Jag längtar ut till havet, hör hur det kallar på mig! - Vayana.


För alla oss som blev fast i tv soffan när denna pärla gick för första gången för drygt 30 år sedan är Macken på scen en högtidspunkt och en riktig nostalgitripp. Vi nynnar med i alla välkända melodier och vi klappar högt av förtjusning när husvagnsfamiljen blir synlig på scen. Det är som en bal på slottet gånger tio.


Men mitt största minne från denna kväll är ändå hur kul Roy (Anders Eriksson) verkar ha på scen. Han får ofta kämpa med att hålla för sig skratt under alla tokigheter som utspelar sig inför hans ögon och det känns som att den goda Anders hade minst lika roligt som vi i publiken denna kväll. Sådant uppskattas.


Roger (Jan Rippe) hade dessvärre stukat foten innan denna nypremiär och var därför tvungen att hoppa omkring på kryckor under hela föreställningen. Men han gjorde trots detta en berömdvärd insats och jag är glad över att konstatera att det nästan inte märktes alls - Eller rentav kändes som en helt naturlig del av rollen. Det är sådant som jag blir väldigt imponerad och varhelst jag ser en skadad eller sjuk artist göra en nästan lika prestation som när denna är fullt frisk. Det är professionalism och artisteri ut i fingerspetsarna!


Men det var så kul att se denna pärla och jag är oerhört tacksam för att äntligen ha fått se denna på scen. Macken var en av mina favorit tv serier när jag växte upp och det är fortfarande en riktig pärla som har åldrats väldigt väl. Den gör sig även väldigt bra på scen och rekomenderas varmt till alla som älskade Macken när den gick på tv och alla som har förälskat sig i den sedan dess. Gå coh se, ni blir INTE besvikna!


Jag skulle för övrigt ÄLSKA att få se denna igen, den var så tokbra.

The Last Five Years

The Last Five Years

Var: Teater Lederman, Stockholm

När: 8/4 2018

He lives in you – Lejonkungen.

The Last Five Years handlar om ett pars vars relation vi får följa från parets respektive perspektiv och mannen i paret berättar historien framlänges och kvinnan (Cilla Silvia) berättar historien baklänges. Det gör att karaktärerna på scen bara möter varandra en gång under det gemensamma brölloppet när båda rollerna är på samma del av berättelsen.

Det är ett intressant och nyskapande berättarsätt som samtidigt innebär att skådespelarna på scen aldrig möter och konfronterar varandra trots att de är ett par som berättar samma berättelse – Vilket jag kan tycka är synd eftersom det känns som att det borde finnas många fler tillfällen till både heta och explosiva möten de två emellan om man hade låtit dem vara på samma ”sida” berättarmässigt, eller haft en kopia av varandra att gnida sig mot och spegla sig i.

Med det sagt är detta en stark och spännande berättelse i det lilla formatet som kräver mycket av både skådespelare och regissör. Jag uppskattar att man ofta lyckas med konstycket att agera med och mot en person som inte är där utan för sin egen berättelse någon helt annanstans i parets gemensamma historia. Det blir som att höra två monologer som båda berättar samma sak men från olika synvinklar och från olika håll, den ena från början och den andra från slutet.

Det finns samtidigt mycket bra sång och musik i denna föreställning och det tillsammans med det ovanliga berättarsättet gör att man behöver begåvade och kunniga skådespelare tillsammans med en regissör som förstår hur man ska berätta på detta ovanliga sätt och det har man i Robin.

Men det känns ändå som att jag gillar denna intima och för det lilla formatet väldigt bra musikal som jag tror vinner mycket på om man är insatt i berättelsen och dess berättarteknik innan. Men det hindrar inte att det är en bra och sevärd föreställning som absolut kan rekomenderas till alla som gillar intima musikaler i det lilla formatet men som samtidigt bjuder på ett överflöd av bra musik och suveränt agerande från skådespelarna. Jag vågar påstå att det kräver sin man och kvinna att genomföra denna musikal med dess ovanliga och mig veterligt ganska unika berättarteknik.

Godspell

Godspell

Var: Cirkus Skandia scen, Stockholm

När: 24/3 2018

I got life brother, I got life sister! – Hair

Godspell känns som en blandning mellan Jesus Christ Superstar och Hair vilket inte är så konstigt med tanke på att båda är skrivna i ungefär samma tidsperiod.

I Godspell berättar man liksom i Jesus Christ Superstar om Jesus och hans liv men fokuserar mer på ett antal liknelser och frågeställningar ur olika predikan än man gör i Superstar där man kronologiskt berättar om Jesus sista vecka i livet.

Liksom i Hair är detta en ensemblemusikal där alla artister är på plats i stort sett hela tiden och interagerar med publiken men här har man bytt ut hippierna mot hotellpersonal i ett hotells källare och Jesus blir följdakteligen en hotellgäst som dyker upp strax efter att strömmen har gått.

Man fokuserar på kärleksbudskapet i bibeln och det görs på ett roligt och underhållande sätt som lämnar det linjära berättandet och fokuserar liksom i Cats på ett episodiskt eller revyartat berättande.

Finns det något negativ med denna roliga och underhållande musikal är det att det stundtals kan vara rätt besvärligt att hänga med i vem som är vem i en berättelse där i stort sett vem som helst i ensemblen kan axla i stort sätt vilken roll som helst – Det blir stundtals lite väl flummigt när man ska försöka hänga med i vem som för närvarande är vem och jag hade önskat att man kunde ha låtit huvudrollerna ha sina fasta roller och sedan låta ensemblen göra inhopp alteftersom de olika berättelserna kräver detta – Alternativt kunde man ha använt olika dockor till att gestalta de olika smårollerna.

Men det görs på ett kul och energirikt sätt och kärleskbudskapet i bibeln når verkligen fram i denna två timmars musikal. Dock hade jag gärna hoppat över pausen i denna uppsättning, det känns som att musikalen hade kunnat bli ännu tajtare som en enaktare på lite drygt en och en halv timma.

Sista Book of Mormon

Sista Book of Mormon (I Sverige)

Var: China teatern, Stockholm
När: 24/3 2018
Varför måste jag dö? - Getshemane, Jesus Christ Superstar


Det är vissa föreställningar som är väldigt speciella, både för oss i publiken och för de på scen. Premiären är en sådan. Sista föreställningen en annan - Framförallt när man har spelat i 1 och ett halvt år och avverkat cirka 150 föreställningar som Book of Mormon gänget gjorde innan de lade ner. Vilket är alldeles för tidigt eftersom jag hade önskat denna framgångssaga en fortsättning i form av en uppsättning i Göteborg och eller Malmö - Men det går inte eftersom rättighetsinnehavarna har dragit in alla rättigheterna för produktioner som de inte har kontroll över själva. Vilket jag tycker är synd eftersom den svenska produktionen har varit tidernas super succé med i princip fullsatta hus hela spelperioden.


Det som gör denna föreställning så speciell är all den energi publik och ensemble ger varandra. För ju mer vi i publiken applåderar ju mer verkar artisterna på scen ladda upp och framförallt Per Andersson ger 200 procent hela kvällen - Jag tror sällan eller aldrig jag har sett en artist vara så otroligt laddad och ge så mycket energi tillbaka till oss i publiken tidigare. Och då är detta ändå en musikal som lever på den höga energi som artisterna förmedlar till oss i publiken genom den komiska och underhållande berättelse de berättar. De som såg denna föreställning första gången igår måste undra om det alltid är så mycket energi på scen.


Jag såg Book of Mormon tre gånger och jag älskade sättet man drev med både Mormon kyrkan och flera andra populärkultur fenomen så som Star Wars, Star Trek, Sagan om Ringen och många andra. För oss som är insatta och gillar dessa fenomen är bara detta värt ett besök och då har jag ändå inte nämnt alla söta svansar och häftiga kostymer i "Spooky Mormon mardröm" numret. Det var fullproppat med ironi och humor men ändå gjort på ett varmt och respektabelt sätt som alla inblandade säkert kan leva med - Och Mormon kyrkan är med och har ett par annonser i programbladet. De delar dessutom ut gratis exemplar av Mormon boken efter varje föreställning vilket indikerar att de trots allt har en ganska pragmatiskt inställning till denna parodi musikal och ser värdet i all den reklam man får gratis via denna. Det borde vara ett exempel värt att följa för alla religioner som tillägnas en egen musikal på detta sätt.


Jag vill avslutningsvis tacka varmt och innerligt för tre underbara föreställningar och alla pratstunder jag haft efter dessa med många i ensemblen men framförallt med Anton Lundqvist och Alexander Larsson. Det värmer och betyder oerhört mycket för mig som musikalfans att få tillfälle att göra det emellan. Varmt tack även till Per Andersson för den fina bilden.

Andrew Lloyd Webber Gala

Andrew Lloyd Webber Gala

Var: Cirkus, Stockholm (Internationell tour)


När: 20/3 2018


Its a light at the end of the tunnel! - Starlight Express


När 3for1 Trinity Concerts gästar oss med sin produktion Andrew Lloyd Webber Gala visar man mig än en gång varför jag uppskattar de internationella tourna mycket samtidigt som jag tycker att vi i Sverige får alldeles för få besök av dessa ofta högklassiska produktioner med begåvade och talangfulla artister i de olika rollerna.


Temat för aftonen var den brittiska kompositören Andrew Lloyd Webbers musik och några av hans mest välkända musikaler så som Fantomen på operan, Evita, Cats och Starlight Express. Ett underliggande tema var också många av de kärleksrelationer som är stapelvara i nästan alla musikaler.


Det som är roligast för en musikalfantast som undertecknad är att man inte bara har valt välkända och älskade örhängen som Memory och Dont Cry For Me Argentina utan även stoppat in lite för allmänheten mer okända låtar i mixen så som Macavity, Think of Me och Light At the End of the Tunnel.


Här finns även en låt från Webbers senaste succé - Stick It To the Man från School of Rock. Dock hade jag personligen hellre valt min favorit " Youre In the Band" från denna musikal även om den kräver en viss förmåga att spela olika instrument av artisterna.


Man hinner med många av mina mest älskade Webber sånger och jag rös mest när jag hörde låtar som Memory, Getshemane, Music Of the Night och Rum Tum Tugger men jag uppskattade även titelsången i Phantom Of the Opera, Light At the End Of the Tunnel, King Herodes Song, Jesus Christ Superstar och Dont Cry For Me Argentina väldigt mycket.


På det hela taget en mycket lyckad afton och jag är glad över att konferensien var med och guidade oss igenom kvällen på ett så föredömligt sätt. Det är en liten detalj jag ibland kan sakna i musikalkonsert sammanhang när det görs mindre väl.


Får ni chansen att se denna produktion så gör det - Den är ett riktigt guldkorn för alla som älskar Andrew Lloyd Webber och hans många fantastiska musikaler.

Disney på Forellen

Disney på Forellen

Var: Biograf Forellen, Tyresö (Najkit)
När: 15 och 17 Mars 2018 (Genrep och ordinarie föreställning)
Vad är Motto? Jag vet inte, men det rimmar på Lotto! - Lejonkungen.


Teater Najkits senaste version av "We Love Disney" kallas Disney på Forellen och är en något omgjord version av deras klassiska Disney show men med flera nya skådespelare från årets Balletaademi klass. Mycket går alltså att känna igen från tidigare upplagor men mycket är också nytt.


Jag var och såg Najkits repetitioner för ungefär en månad sedan och det är därför kul att få se det färdiga resultatet. Gårdagens föreställning bjöd dessutom på en fullsatt salong vilket alltid ger extra mycket energi åt en föreställning av den här typen - Vilket förstärks ytterliggare av att många i publiken dessutom var i rätt "målgrupp" för denna show, det vill säga Disney älskande barn i alla åldrar.


Förutom att det bjöds på många älskade Disney låtar från både förr och nu är mitt främsta intryck av Najkits framträdanden hur mycket som går att göra på en teaterscen med avskalad scenografi och begränsad teaterteknik. För här blir en byggnadsställning Rapunzels torn från Trassel och en pall blir Lejonklippan från Lejonkungen med samma lätthet som skådespelarna byter kostym mellan numren och när man tänker närmare på saken: Vad mer behöver man egentligen ha i scenografi än så? För behöver vi i publiken egentligen ha en roterande Lejonklippa i full skala när en pall går lika bra? För i min värld är trots allt det allra viktigaste i varje teateruppsättning skådespelarna och det är deras framträdanden som avgör om något blir bra.


Detta är något som alla borde se någon och jag tycker att denna uppsättning borde få chansen att spela på Parkteatern någon gång så att många barn och vuxna kan få se dem runt om i staden. Jag saknar Najkit när de inte spelar och när de gör så lyckas de varje gång bekräfta min stora kärlek till musikalteatern utan stora gester och magiska åtgärder - Vilket är allt jag kan begära av en show oavsett om denna är på stadens största privatteater eller minsta amatörscen.


Så gå och se Najkit nästa gång de kör någon av sina shower - Ni blir inte besvikna.