Våra drömmars stad

Våra drömmars stad

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 31/10 2017

Jag kom, jag såg, jag segrade – Julius Cesar.

Våra drömmars stad är ett intressant försök att dramatisera Per Anders Fågelströms berömda Stad böcker som är en episk berättelse om Stockholms utveckling från 1880 talet fram till rivningarna i Klara och omdaningen av city decenierna efter andra världskriget. Det är fem normalstora romaner som ska kokas ner till en drygt 2 och en halv timme lång teaterpjäs och det borde vara ett omöjligt uppdrag med tanke på antalet episoder och den stora mängd karaktärer som ska skildras.

I centrum av denna berättelse står Hennings dotter Emilie (Vanna Rosenberg) och ett antal av hennes släktingar som genom sina olika öden visar hur förhållandena för stadens befolkning har utvecklats genom decenierna och det avrundas på ett fint sätt i slutet när en nu levande släkting till Emelies förlaga dyker upp och berättar att hon har varit skådespelare på Stadsteatern i 40 år och har sett stadens fortsatta utveckling från det att den sista boken i serien skrevs och till dagens värld.

Man har valt ett antal intressanta episoder i mängden som på ett fint sätt beskriver utvecklingen för både arbetarklassen och sociteten representerad av en av Emilies bortadopterade söner och hans familj men det blir stundtals svåröverskådligt tack vare att man berättar historien som Emelie minns den och med en stor mängd hopp fram och tillbaka i tiden vilket gör att jag ibland förlorar greppet om var i berättelsen det jag just nu ser utspelar sig. Det känns som att man skulle behöva någon slags signal som talar om var på tidslinjen man är – Till exempel en klocka som visar aktuellt datum. Man behöver inte alltid berätta en dramatisk berättelse strikt linjärt, men jag vill i varje fall kunna veta var i i berättelsens tidslinje jag just nu befinner mig.

Sedan kan jag tycka att det är ett mindre lyckat val att ha med den vridbara väggen från Markurells i Wadköping i denna berättelse då man därigenom förlorar mycket tid då denna scendel ska vridas fram och tillbaka utan att detta grepp tillför något väsentligt i scenografin. Man hade sparat in mycket tid och arbete för scenteknikerna om man valt en annan lösning – Till exempel ett fast uppbyggt torg någonstans på Södermalm. Dessutom hade man gärna fått ge scenteknikerna en advekat klädsel som passar in i miljön man vill skapa då dessa är med på scen nästan lika mycket som skådespelarna tack vare alla scenbyten de måste delta i. Som det är nu förstör man lite av teatermagin i och med deras ständiga närvaro vilket jag tycker är synd. Eller varför inte låta någon av de sådespelare  som för tillfället inte står i rampljuset sköta vrid väggen istället?

Men på det hela taget är detta ett bra och mycket lovvärt försök att ta sig an stad serien i ett modernt nutidsperspektiv och även om det hade varit intressant att se denna föreställning gestaltad på ett annat sätt – Till exempel genom en dans musikal – är det ändå värt att se och ett lovvärt initativ som det känns att alla historiskt intresserade teaterfans måste ha sett minst en gång, om inte annat för de många duktiga skådespelarnas skull.