Stjärnjul 2017

Stjärnjul 2017

Var: Filadelfiakyrkan, Stockholm

När: 8/12 2017

Var sjutton är Arne Weise? – Svensson, Svensson firar jul.

Traditionsenligt bjuds vi på en kombination av julsånger och väl valda inspel från årets solister i Filiadelfiakyrkan i Stockholm och det är en blandning av återkommande paradnummer och nya låtar vi i publiken bjuds på.

Körerna (en herr och en damkör) bjuder på mäktig körsång av högsta klass vilket får mig att undra vad de skulle kunna åstadkomma med några väl valda ensemblenummer ur våra främsta musikalverk. Det är verkligen mäktigt att lyssna på flerstämmig körsång ur en månghövdad kör och det ger ett enormt djupt till alla välkända julmelodier som denna föreställning bjuder på.

Förutom detta bjuder även en rad inbjudna solister på både julsånger och personliga favoriter och minnesvärdast i år är den från Fantomen på Operan välkända Emmi Christensson som bland annat bjuder på Christines introduktionssång ”Tänk på mig” ur Fantomen och gör det väldigt bra.

Men det är framförallt de många välkända och mindre välkända jullåtarna som står i centrum denna kväll och vill man lyssna på julmusik av bästa märke ska man skynda sig att besöka Filiadelfiakyrkan de dagar de ger Stjärnjul. För detta är så bra körmusik kan bli.

My Fair Lady

My Fair Lady

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 4/12 2017

För jag är ju i dina kvarter – My Fair Lady

Jag var mycket orolig och ganska nervös inför denna föreställning eftersom det kändes att den kunde slå på hela skalan från enormt bra till si så där och jag är glad att kunna konstatera att den landade på den övre halvan av denna skala. Ärligare sagt blev det med beröm godkänt och på det hela taget en av Stadsteaterns bättre uppsättningar under de senaste åren – Väl i klass med Billy Elliot, Sweeney Todd och De tre musketörerna.

Johan Rabaeus är mycket bra som professor Higgins och den som i mångt och mycket bär denna föreställning tillsammans med titelpersonen Eliza Doolittle – Nina Zanjani. De har en verkligt bra dynamik på gång och guidar oss genom de klassiska örhängena och alla välkända melodier på ett föredömligt sätt och Eliza skiner som en sol i första aktens ”Den spanska räven” – En av musikalens mest kända låtar tillsammans med Freddy ((Vilhem Blomgren) underbara version av ”I dina kvarter” en låt som jag ofta hört Niklas Asknergård framföra med bravur.

Möjligen kan man undra över varför man har valt att låta den månghövdade ensemblen framföra diverse ljud i bakgrunden på vissa scener istället för att låta huvudpersonerna agerande sinsemellan tala för sig själva? Det tar ibland fokus från det som händer på scen och tillför i de flesta sammanhang ingenting till scenerna mer än diverse bakgrundsljud. Vill man skapa atmosfär hade man kunnat lösa det på ett smidigare sätt. Sedan kan man också fundera litet över varför det ska vara nödvändigt att läsa ”scenanvisningar” i början på några av scenerna? Det känns som att man inte litar fullt ut på scenografins och kostymernas möjlighet att tillsammans med de talade replikerna ge publiken fullständig information om var och när vi är i de olika scenerna.

Avslutningsvis kanske ni undrar hur föreställningens stora affischnamn Magnus Uggla sköter sig i rollen som Elizas far – Herr Doolittle? Med bravur godkänt skulle jag säga och han känns verkligen ”typecastad” för denna roll och dennas rocklåtar. När Magnus Uggla rör sig på scenen får man en känsla av att han spelar ”sig själv” i början på sin artistkarriär för ett antal decenier sedan. I denna form känns hans roll verkligen som gjord för honom och han använder all sin ”rockstjärne” charm och pondus för att skapa ett stort avtryck i ensemblen.

På det hela taget en mycket bra och väl balanserad uppsättning där man tack och lov inte har fallit i någon obefogad ”moderniseringsfälla” i en missriktad iver att göra berättelsen mer aktuell och nutida än den redan är. För i all sin gammaldags brittiska charm har denna utmärkta musikal många bottnar och ingångar i dagens värld utan att behöva moderniseras och eller förläggas i en Stockholms miljö. För trots allt är frågor som vad som avgör vilka vi är och hur vårt språk visar varifrån vi kommer och vilken ställning vi har på samhällsstegen starka nog att tala för sig själv och i sin egen rätt.

Detta är mycket bra gjort och rekomenderas varmt till alla intresserade.

Bröderna Lejonhjärta i Uppsala

Bröderna Lejonhjärta i Uppsala

Var: Uppsala Stadsteater

När: 30/11 2017

Dit du går, dit går också jag – Kristina från Duvemåla

Bröderna Lejonhjärta är Astrid Lindgrens mörkaste och samtidigt aktuellaste berättelse med teman som spinner kring döden och kampen för frihet. Det är härligt mörkt och otäckt men kanske lite för mörkt och otäckt för de allra minsta – Åldergränsen på 7 år känns välbehövlig.

Man gör det väldigt bra och har en fast guide i allt det berättelsen kräver och vill samtidigt som man inte faller ut i någon obefogad iver att modernisera den för mycket. Det är en saga om den eviga kampen mellan gott och ont och det har man hållit fast vid till allas glädje. Man vågar låta verket stå för sig själv och kommentera samtiden i sin egen rätt vilket stöds helhjärtat.

Man sjunger med nyskrivna texter och nyskriven musik i detta verk och man gör det oväntat bra. Jag hade räknat med att detta skulle vara en teaterpjäs med musikinslag men den visade sig istället vara en renodlad musikal av bästa märke. Samtidigt har man gett kostymerna och dekoren en liten touch av sci fi och framtidsfantasy vilket även det applåderas eftersom det tillsammans med de utsökta djurmaskerna för hästarna och duvorna gör denna uppsättning till en helt unik upplevelse av bästa märke på alla vis. Man är tydligen väldigt duktig på att skapa djurkostymer i Uppsala och det gör att jag blir ännu ivrigare på att se vad man skulle kunna göra med en musikal som Cats eller Lejonkungen.

Ska man nämna något lite mindre bra är det möjligen att man aldrig fick se bokens stora monster Katla in persona och att mästerskurken Tengil förvandlades till någon slags Orch på väg att födas ur sin håla. Det var förvisso väldigt bra och suggestivt gjort med starka och skrämmande ljuseffekter men jag tror ändå att man hade haft möjlighet att göra det ännu bättre med till exempel en stor docka som i Lejonkungen. Det är trots allt föreställningens episka höjdpunkt och då vill man nog se det otäcka i vitögat.

Detta är i likhet med Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Ronja Rövardotter så bra som en Astrid Lindgren musikal kan bli och jag önskar innerligt att alla fick denna frihet att göra en musikal av yttersta märke när de ska ta tag i hennes underbara sagovärld. För detta är vad Emil, Pippi, Madicken och alla de andra skulle kunna bli med full skapande frihet från Saltkråkans sida. Ta lärdom och låt tanken vara fri som en duva.

Törnrosa enligt POFF

Törnrosa enligt POFF

Var: Vår teater i Farsta, Stockholm

När: 26/11 2017

Kan du som katter gör, börja med C? – Cats.

POFF i Farsta har satt upp många klassiska musikaler mellan Skönheten och Odjuret fram till HONK! men har i år valt att satsa på en egenskriven musikal baserad på den klassiska sagan om Törnrosa – Flickan som sticker sig och sover i hundra år innan hon vaknar av en kyss från en prins.

Det finns många varianter av Törnrosa och här har man framförallt valt att fokusera på Törnrosas, eller Felicia som hon egentligen heter, liv fram till det att hon sticker sig. Man visar hur hon hamnar i en stuga i skogen tillsammans med de tre goda féerna som är hennes fastrar och som tar hand om henne medan man väntar på att förbannelsen som den onda fén Melissa har lagts ska hävas.

Det är bra gjort med många starka sång och skådespelar insatser och den vanliga skaran begåvade och talangfulla barn men skaparna har svårt att göra huvudpersonen Rosa/Felicia intressantare och mer engagerande än de starka och färgglada personer som omger henne – Vilket är något jag var rädd för skulle ske innan.

För hur mycket jag än gillar Rosa/Felicia som karaktär saknar hon någon egentlig drivkraft mer än en stark önskan att se mer av världen än stugan hon växer upp i och att få gifta sig med mannen med stort M – Prins Alexander. Det känns tyvärr som att jag blir mer engagerad i både Rosas fader konungens oro över sin dotter och den onda fen Melissa som tillsammans med sina två mindre begåvade assistenter söker efter Rosa/Felicia än vad jag blir i huvudpersonen själv. Det är visserligen en bra sak i en ensemblemusikal riktad till barn och unga men som erfaren musikalvän skulle jag ändå velat ha något mer. Antingen en perspektivförändring som i Wicked eller en annorlunda drivkraft hos Rosa/Felicia som i Skönheten och odjuret.

Men den stora behållningen här är ändå det stora engagemanget och den fantastiska förmågan att skapa färgglada kostymer, sagolik dekor och underhållande scener som den månghövdade ensemblen i POFF har. Man gör något eget och man gör det väldigt bra för ett första försök – Väl i nivå med till exempel Spök som jag såg på Cirkus för några år sedan. Så jag tycker definitivt att man ska ta chansen att försöka igen med nästa projekt oavsett vad det kan tänkas bli. För är det något jag som kreativ musikalälskare har lärt mig genom åren är det att erfarenhet är den bästa kunskapskällan man kan få.

Ska man trots detta gå och se denna eminenta föreställning? Absolut, det är trots vuxenperspektivets dubier en välspelad och engagerande barn och familjeföreställning som ger en allt man vill ha i en sago musikal. Det sjungs och skådespelas på en hög nivå och jag vill framförallt lyfta fram Maja Malm som gör en strålande insats som den onda fén Melissa.

The Wild Party enligt Robin besök 2

The Wild Party enligt Robin 2

Var: Fria Teatern, Stockholm

När: 19/11 2017

Vem vill inte vara med i den vilda festen? – The Wild Party

Den vilda festen är en mörk och stundtals skrämmande vuxen musikal som man definivt inte tar med barnfamiljen på. Den brås mest på musikaler som Cabaret och Chicago men har även tagit inspiration av Cats och Hair.

I Den vilda festen bjuder New York paret Queenie och Burrs in sina vaudeville vänner till en stor fest i parets lägenhet eftersm Queenie planerar att hämnas ett övergrepp Burrs har gjort sig skyldig till. Vad hon inte förväntar sig är att hennes vän Katie ska bjuda in Black till festen och att denna ska bli tredje benet i det tragiska triangeldramat som är musikalens huvudhandling.

En viktig del handlingen tar parets vaudeville (en form av underhållning) vänner som ibland ställer sig i rampljuset och sjunger en sång som fyller ut musikalens fest tema ytterligare. Det blir på så vis en verklig ensemble musikal i linje med Hair och Cats även om den drivande historien är starkare och mer påtaglig än hos dessa musikaler.

Det man kunde ha önskat är att parets vaudeville vänner lämnas med mer att göra i andra akten när de är i bakgrunden av handlingen än vad fallet är just nu. Nu blir de lämnade med att vara blickstilla långa stunder när de hade kunnat vara mer aktiva och deltagande i att skapa ”tribe känslan” från Cats och Hair. Det är ett förståeligt drag med tanke på den sena timmen som andra akten utspelar sig i men jag hade ändå önskat mer att titta på i bakgrunden under akt II.

Jag såg denna musikal när den gick på Kulturama för några år sedan och blev inte så imponerad av den då som jag blev nu och det är glädjande att kunna återupptäcka en sådan här musikal några år senare. Den är definitivt värd att se om man uppskattar lite vuxnare musikaler som Cabaret och Chicago men är kanske inget för barnfamiljen som förväntar sig en stunds trevlig underhållning. Åldersgränsen på 15 år är välbehövlig.

Rekomenderas varmt till alla som vill se en god vuxenmusikal av bästa märke.

Balettakademins höstshow

Balettakademins Höstshow

Var: Balettakademin, Stockholm
När: 17/11 2017
Its been a long time, getting from here to there - Star Trek: Enterprise.


Balettakademins höstshow bjöd på vad jag brukar kalla AA möte för musikalfans - Det vill säga en samling nummer från olika musikaler och denna gång valde man temat amerikanska Tony Award musikaler genom tiderna. Första akten var en historisk epose av äldre musikaler och andra akten ägnades helt åt årets award vinnare vilket gav en bra blandning av både älskade klassiker och nya favoriter som är riktigt aktuella på musikalhimlen.


För mig som engagerad Cats älskare är favoriten givetvis Skimbleshanks - The Railway Cat med Benjamin Sundström som Skimbleshanks. Denna låt är en av mina favoritlåtar från denna musikal och det är kul att man valde en lite mer okänd låt än Memory som är den låt alla förknippar med Cats.


Övriga favorit musikaler i akt ett var dels utdrag ur två musikaler jag ännu inte har sett live men hemskt gärna vill se - A Chorus Line och Avenue Q samt Baptize me ur Book Of Mormon, en musikal som går på China teatern till i påsk.


Akt IIs musikar var helt nya och mest sådana jag inte har särskilt bra koll på med undantaget Groundhog Day (Måndag hela veckan) på svenska. Groundhog Day är en riktigt bra och underhållande filmklassiker som jag gärna skulle se i musikalform på en svensk scen som China teatern framöver.


En annan musikal som verkar bra är Dear Evan Hansen om en grupp amerikanska ungdomars sexuella uppvaknande och de valda låtarna därur avsludas med en fin vink till den nu aktuella Me Too kampanjen.


De musikalkonserter som stadens skolor bjuder oss på håller hög klass och ger oss musikalfans chansen att se utdrag ur många musikaler för en liten peng vilket är tacksamt för den som inte kan få nog av musikalvärlden. Dessutom får man ofta chansen att se kommande generations musikalstjärnor i några av sina första framträdanden på denna nivån - Även om en del av eleverna är garvade veteraner från många olika framträdande så som Emma-Lina Blomberg (Teater Najkit). Rekomenderas varmt till alla som älskar musikal lika mycket som jag gör.

The Wild Party enligt Robin

The Wild Party enligt Robin

Var: Fria Teatern Högdalen, Stockholm
När: 10/11 2017
Vem vill inte vara med i den vilda festen? - The Wild Party


Jag såg The Wild Party när Kulturama satte upp den för några år sedan och minns inte så väldigt mycket mer än att det var ett badkar och en soffa inblandad i handlingen och det var därför med lite blandade känslor jag åkte till Högdalen för att se Robins version av samma musikal och jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad denna gång. För The Wild Party har precis som ett gott vin blivit betydligt bättre med åren och jag gissar på att det har att göra med att jag nu har många fler musikaler under bältet och att jag har fått se lite vuxnare musikaler som Cabaret och Chicago som är lite av "samma andas barn" som denna.


I The Wild Party bjuder det uttråkade Manhattan paret Queenie (Izabella Tancredi) och Burrs (Samuel Linderström) in alla sina Vaudeville vänner till en stor fest där Queenie planerar att hämnas på Burrs för hans övergrepp mot henne - Vilket gör denna musikal väldigt aktuell i ljuset av Me Too rörelsen den senaste månaden. Med på festen finns också Black (Emil Mollin) som blir det tredje benet i detta triangeldrama.


Musikalen är nästan helt genomsjungen och den ena av parets Vaudeville artist vänner efter den andra ställer sig upp och framför olika nummer i bästa revystil samtidigt som handlingen drivs frammåt av triangeldramats utveckling. Det gör att jag inte kan låta bli att se vissa likheter med min älskade Cats i denna musikal och jag skulle inte bli helt förvånad om skaparna av denna (Andrew Lippa) har varit inspirerade av sir Andrew Lloyd Webbers klassiker och Hair när The Wild Party skrevs.


Ska man ta upp något mindre bra med denna musikal är det att många av rollerna som inte är i rampljuset får sitta och vara blickstilla under långa partier av akt II vilket i och för sig stämer ganska bra med tanke på att gissningsvis är ganska sent på natten vid det laget. Men jag kan ändå tycka att skaparna skulle ha kunnat lagt in ytterligare dans sekvenser i ett par av andra aktens nummer för att minska "väntetiden" för de övriga artisterna.


Ska man då gå och se denna? Absolut! För det är sällan man får gå och se en sådan "vuxen" musikal som ändå har en så stark och drivande kvinnlig huvudroll i form av Queenie. Gillar man klassiker som Cabaret och Chicago kommer man att älska denna. Men lämna barnen hemma för detta är en musikal som vänder sig helt och fullt till den vuxna delen av publiken och åldersgränsen på 15 år är välbehövlig.