Fadren

Fadren

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

När: 1/9 (Genrep)

Det är som att säga att du inte vill vara lejon. Det är en del av vad du är. Lejonkungen 2.

Fadren visar vad Stadsteatern kan när man verkligen månar sig om att göra en helgjuten föreställning som är ärlig mot sitt manus och samtidigt en vass penna mot dagens verklighet men utan att för den skull ”skojsa till det”. Detta är helgjutet gjort och scenografi och kostym samklingar i skön förening tillsammans med underbara skådespelar prestationer och casting till att skapa ett helgjutet koncept som får mig att känna ”att det är så här denna pjäs ska och måste göras” och det får jag bara när hela symfonin som behövs för att skapa en pjäs eller musikal är riktigt finstämd och utan skavanker på något håll.

Ville Virtanen är kvällens behållning som Ryttmästaren och även om det stundtals känns som att han inte kommer ihåg allt levererar han rollen med total pondus och självsäkerhet och lyckas hela tiden äga scenen på det sätt en bra och välspelad huvudroll ska. Helena af Sandeberg är utmärkt och habil som hans motspelerska och ryttmästarens fru Laura även om det stundtals känns som att hon har en liten bit kvar i ”mental styrka” för att riktigt kunna leva upp till sin roll som pjäsens antagonist och den som driver Villes Ryttmästare framför sig. Men det är möjligt att detta blir bättre efterhand som föreställningen sätter sig.

Det är de två huvudrollerna som tillsammans med dottern Bertha (Josephine Kylén Collins) är föreställningen på ett som gör att jag ibland undrar om man inte har strukit någon eller några scener med de mindre rollerna i? Pastorn (Samuel Fröler) och Doktor Östermark (Elisabet Carlsson) får i mina ögon väl lite tid på sig att utveckla sina roller och jag tror det har en del att göra med ett helt nytt moment man har lagt in i denna pjäs.

Man har nämligen valt att lägga in tolv ”statister” som är kvinnor med erfarenheter som liknar de man tar upp i pjäsen – Det vill säga kvinnans roll i förhållande till sin make och det tillför ett helt annat perspektiv till denna pjäs och speglar den 100 åriga föreställningen i dagens verklighet på ett lysande och mycket rörande sätt. Nackdelen ur ett dramatiskt perspektiv är dessa mycket gripande och väl genomförda små berättelser stundtals drar ned berättelsens tempo och man får ibland känslan av att föreställningen tar en paus och berättar en annan närliggande historia istället för att kastas framåt och fördjupas.

På det hela taget är detta en mycket bra och väl utförd tagning av ett klassiskt mästerverk som Strindberg skrev för 100 år sedan eller mer. Rollprestationerna är överlag mycket gripande och sevärda och de nya momenten tillför mycket djup och aha upplevelser även om man kanske bör se över det dramatiska tempot i andra akten.